Det blev ett väldigt liv på landets alla borgare när sociologen och författaren Roland Paulsen nyligen deklarerade att han avskyr så kallade ”skitjobb”. Alltså dåligt betalda jobb där arbetsgivaren har all makt och löntagaren praktiskt taget ingen. En hel svärm av borgerliga ideologer och politiker – med folkpartisten Birgitta Ohlson i spetsen – ryckte ut och försvarade dessa lågbetalda skitjobb utan trygghet. Paulsen svarade bland annat att de verkliga skitjobben ofta är extremt välbetalda, till exempel i den finanssektor eller reklambransch som gör mer skada än nytta i samhället. Hans inlägg fick också tyngd av att han sett sina egna föräldrar förstöra sin hälsa med tunga, lågbetalda jobb.
Det finns ingenting som jag blir så misstänksam mot som när människor som har höga löner och trygga jobb – som företagsledare eller riksdagsledamöter – går ut och hyllar otrygga och osäkra jobb med låga löner. I själva verket är det ju så att det genomgående temat hos allt det som kallas höger alltid har varit att lönerna måste sänkas och att det är det som kan skapa de många nya jobben. Den teorin är i grunden felaktig. När efterfrågan i samhället sjunker på grund av låga löner går det ut över hela samhällsekonomin. Idag är det definitivt så, att en större löneandel i den samlade ekonomin i Europa skulle ge fart åt såväl sysselsättning som företagsamhet. Vurmen för så kallade låglönejobb är i själva verket ett komplement till den anti-keynesianska åtstramningspolitik som förs över större delen av västvärlden. Så fort ordet låglönejobb eller skitjobb uttalas borde vi tänka: Aha, ideologer är i arbete!
Den som har haft riktigt dåliga jobb vet hur bottenlöst fel och falskt det är att romantisera sådana arbeten. När folkpartisten Birgitta Ohlson hyllar ”skitjobben” menar hon att de enbart utgör ett första steg in på arbetsmarknaden – sedan kan karriären mot de höga lönerna vidta. Hon har förmodligen svag erfarenhet av vad låglönejobb ofta leder till: att man fastnar i dem, inte orkar med något annat och sliter ut sig i förtid. Problemet är att de som blir kvar i de riktigt dåliga jobben sällan heller gör ”karriär” som politiker, journalist eller författare. De som talar högst om skitjobbens välsignelse blir då istället de framgångsrika människor som en gång, för länge sedan, genomlevde ett heroiskt år på den sunkiga restaurangen eller på städfirman – och sedan lyckligt kan berätta om det. De som är kvar på dessa jobb saknar däremot röst i offentligheten.
Den amerikanska erfarenheten är på den punkten väldigt tydlig: låglönejobben är ett träsk där folk fastnar, ofta för livet, och de ger låginkomsttagarnas barn allt sämre chanser att komma vidare med utbildning och klassresor. Den amerikanska drömmen är en myt, skriver nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stieglitz i sin senaste bok, och det beror framförallt på det ökade gapet mellan de översta och de understa skikten. När jag för något år sedan besökte några lokala amerikanska fackklubbar i Chicago kunde de berätta om den hopplöshet som skitjobben skapar. De hänvisade också till en omfattande nationell undersökning om lönevillkoren inom snabbmatsbranschen: över hälften av de anställda behöver någon typ av hjälp från det offentliga för att överleva på den låga lönen. I praktiken subventionerar den amerikanska staten till exempel de stora snabbmatskedjorna för att deras personal ska klara existensminimum. Arbetsgivarnas påstående om att branschen i vart fall erbjuder unga människor ”a steppingstone”, en språngbräda, till bättre jobb vederläggs effektivt av studier som amerikansk fackföreningsrörelse gjort: medianåldern bland de anställda är 28 år.
Den borgerliga vurmen för låglönejobb har emellertid ytterligare en dimension: De önskar sig en större sektor av låglönejobb i privat sektor – för att mörka det behov av fler offentliganställda i vård och omsorg som det här samhället behöver mer än något annat. Men i den sektorn är facken starkare, så det gillar man inte. Borgerligheten föredrar billig arbetskraft till privata Rut-tjänster eller restauranganställda, inte minst därför att deras egen livsstil i sista hand gynnas av det.
Borgerliga debattörer hävdar ofta att skitjobben också är viktiga för samhället. Det har de rätt i. Att exempelvis städa är definitivt ett viktigare jobb än att arbeta på en reklamfirma. Men då borde väl för fan lönerna höjas kraftigt för sådana jobb! Höj lönerna och därmed statusen på sådana jobb!
En människa är aldrig helt och hållet sitt jobb. Den människa som har ett skitjobb – alltså ett dåligt och otryggt arbete – kan och ska aldrig föraktas. Det är de villkor hen har som ska föraktas. Men det är just dessa villkor som borgerligheten inte vill förbättra. De önskar sig en större låglönesektor, trots alla skador det medför på folk och samhälle.
