2016 har för många känts som ett år med ständiga förluster. I Sverige infördes det tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande, rätten till personlig assistans krympte dramatiskt, och vi skrev på värdlandsavtalet med Nato. Internationellt innehöll året bland annat militärkupp i Turkiet, massakern på hbtq-klubben Pulse i USA och många terrorattacker världen över. Som ett sista avtryck avrundades året av Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet och Bashir al-Assads slutliga offensiv mot det syriska folkets kamp för frihet i Aleppo.
Samtidigt samlade sig högern för nya angrepp på den så kallade ”godheten”. Den anstränger sig för att vanställa godheten och kalla den naiv och ibland till och med farlig, både på individnivå och som politisk strategi. Det är en medveten underminering av mångas spontana känsla att det är rätt att hjälpa sin nästa, även om man själv inte tjänar på det.
Det är inte alltid så tydligt, men vårt sätt att organisera samhället på utgår i mångt och mycket från en skiftande syn på vilken sorts samhällsvarelse människan är. Idén om den rationella individen, som alltid gör val för att gynna sitt eget egenintresse, uppstod från början inom nationalekonomisk forskning. Tankarna plockades sedan upp av den nyliberala ideologin, och dominerar idag helt vårt politiska samtal. Ändå fortsatte människor att agera på sin grundläggande känsla av att samarbete och jämlikhet är minst lika rationellt att bygga ett samhälle på som egoism.
Något som inte heller gick förlorat under 2016, trots att solidariteten motarbetades.
Fastän regeringen gjorde allt för att motarbeta civilsamhällets mobilisering för att ta emot de människor på flykt som anlände till Sverige i slutet av 2015 har arbetet fortsatt. Folkkampanj för asylrätt, som bedrev en massiv folkbildning om vad de nya reglerna om tillfälliga uppehållstillstånd skulle innebära, samlade totalt 160 organisationer och 68150 underskrifter mot lagstiftningen. Ett drygt halvår senare börjar konsekvenserna av de nya lagstiftningarna bli uppenbara. Men de personer som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med framför allt ensamkommande barn har snabbt organiserat sig. ”Vi står inte ut” är både en rörelse och ett upprop, som när detta skrivs har 11556 underskrifter. Initiativtagare är allt ifrån psykologer till diakoner, gode män och vårdarbetare som kräver bland annat ett stopp för tvångsdeportationer och återinförande av humana asylregler. Även ett stort antal lärare har organiserat sig mot att deras elever utvisas, och i oktober i år protesterade tusentals människor runt om i landet mot utvisningarna till framförallt Afghanistan. Nyligen gjordes SVD:s ledare en nyhet gällande den så kallade asylaktivismen på Migrationsverket, där enskilda handläggare arbetade övertid med att bevilja så många permantenta uppehållstillstånd som möjligt innan den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd trädde i kraft. Trots att nyheten var kritiskt vinklad mot ”asylaktivismen” spreds den av många som en positiv nyhet.
Allt detta är handlingar av solidaritet, inte farlig godhet. Dessutom är bara ett axplock av de situationer där människor dagligen, på sina arbeten och i sina privatliv, sätter egenintresset åt sidan. Samarbete, inte egoism, är vår spontana impuls. Inför 2017 är det rimligt att kräva en politik som institutionaliserar det.
