Men nej. Det går bara inte.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Inte heller är det här en text med djupa analyser som ingen vanlig människa orkar läsa. Det här är en ”2016, du kan dra åt helvete”-text.
Så här. Jag kan omöjligt vara ensam om att tycka att 2016 var ett riktigt skitår i väldigt många avseenden. Inte nog med att typ hälften av alla stora tunga kändisar förebilder och politiker dog under 2016. Det har varit ett dåligt år över lag. Regeringen stängde gränserna till applåderade och jublande toner från sverigedemokrater. Och Kristdemokraterna, som ju förvisso är ett i praktiken försvinnande parti mest känt för sin rabiata partiledare och obefintliga betydelse, hann ändå, innan detta trista år var slut, öppna för samarbete med Sverigedemokraterna.
Under årets första hälft var Kommunalskandalen det största ämnet. Fackpampar hade misskött sig själva, sitt fackförbund och dess resurser. Skandalen var ett faktum. Kommunal fick vinka av tiotusentals medlemmar. Den fackliga organiseringsgraden står, generellt, stilla eller går bakåt samtidigt som rika bolagspampar blir rikare och pampigare och arbetstagare får se rättighet efter rättighet tillintetgjord.
Andra pampar, i det engelska arbetarpartiet Labour, försökte peta partiledaren Jeremy Corbyn, den politiker som är mest populär bland arbetare. De lyckades inte. Som tur var.
Men folket röstade under det här året i alla fall för ett utträde ur EU efter att högerextrema politiker skrikit om systemkollaps och lovat en massa som ingen tänkte hålla ändå. Arbetarklassen som röstade för ”Brexit” gjorde det förvisso för att man inte vill ha mer lönedumpning och ytterligare minskade rättigheter för arbetstagare. Men få orkade lyssna på dem. EU är i det närmsta heligförklarat och får inte kritiseras. Samma EU har kämpat hårt under hela 2016 för att stänga alla gränser, resa taggtrådsstängsel och fängsla, tårgasspraya och skicka tillbaka människor på flykt från krig.
Och det påminner ju, inte ens långsökt, om Turkiet och framför allt Turkiets president Erdogan som under året hämningslöst har koncentrerat sig på att utradera kurdiska familjer från kartan för att de, allihopa, är ”terrorister”. Erdogan har snart avvecklat demokratin och för sin nationalistiska politik närmre och närmre målet om ett totalitärt styre i ett land som blint ställer sig bakom ordningen (eller fängslas).
Och med sig har han haft, just det ja, EU och toppolitikerna från de olika medlemsländerna i EU, som förhandlat med Turkiet om ”hjälp” med det ”stora antalet” flyktingar som strömmar in i Europa. Dealen blev att Erdogan fick cash för att vakta så inga flyktingar kom vidare.
Under 2016 la folk i Europa röster på nazister i val. Nazister marscherade i Stockholm. De marscherar faktiskt i princip överallt. Relativt obehindrat. 2016 har varit ett högerextremt framgångsår. Och så lär det fortsätta. Svaret från de flesta andra partier verkar mot bättre vetande nämligen vara att lägga sig runt extremmitten. Så folk tröttnar ännu mer på politiken, tappar hoppet och till sist tänker att ”äh nu skiter jag i det här” och röstar på nån nazifascistidiot, vilket osökt leder oss in på det amerikanska valet. För ingen kan ju ha missat (eller lyckats förtränga) att Donald Trump, den sexistiske, våldtäktsanklagade, rasistiske, klimatproblemsförnekande, plumpa och fullständigt olämplige pengapampen, blev vald till president i USA.
Skit. Det är vad 2016 har varit. Glad att det är över.
Jag fick frågan i en enkätundersökning vad jag ”såg fram emot” inför 2017 och kunde i ärlighetens namn inte komma på något annat än att jag hoppas att 2017 inte blir i närheten av vad 2016 var.
Men en sak skulle jag ändå vilja nämna. Och här kommer det då. Ett litet ljus för framtiden.
Och det handlar om Bernie Sanders. Han som fick se sig slagen av Hillary Clinton som, efter ett skumt och kanske riggat primärval i Demokraterna, blev brädad av Donald Trump i det amerikanska presidentvalet.
Bernie Sanders är inte på något sätt uträknad. Han är just nu på bokturné för sin bok ”Our revolution – A future to believe in”.
Sanders leder den rörelse som faktiskt gav hopp under det här gångna året. En rörelse som var just det – en rörelse. En som dessutom fortsätter röra sig – och växa. Och oavsett om vi 2020, då USA går till val igen, kommer att kunna se Sanders där eller inte, kan vi räkna med att vad han startat kommer att ge ringar på vattnet – världen över. ”Vårt budskap till Donald Trump är att vi inte kommer att gå bakåt utan fortsätta framåt”, säger Sanders.
Och om några veckor, när Trump svärs in som president över i princip hela världen, känns det ända skönt att det finns något att hoppas på.
