Närmare 6 000 ton julskinka äter vi varje jul. En halv miljon grisar till julen. På ett helt år dödas 2,5 miljoner grisar.  Det är makabert med tanke på att varje enskild gris har ett känsloliv, förmåga att känna glädje, ångest och smärta. Grisen är en intelligent varelse, intelligentare än hundar. Och ändå anser vi att det är rimligt att mala ner grisar till korv men skulle aldrig acceptera att man gjorde något liknande med en golden retriever. 

Att äta hundar betraktar vi som barbariskt. Djurkonsumtionen har aldrig varit logisk. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Visst vet vi ganska mycket om djurindustrin, om dödandet som sker på rullande band, men vi distanserar oss från djuren, säger att deras liv har lägre värde. Vi har en köttindustri där djur föds upp för vår njutnings skull. Hela 98 procent av alla grisar i Sverige lever hela sina liv inomhus på betonggolv och får aldrig komma ut. 

Köttindustrin och det massiva dödandet av djur kan vara en av mänsklighetens värsta brott i historien som Yuval Noah Harari skriver i sina internationellt uppmärksammade böcker över mänsklighetens historia. Möjligtvis kommer vi i framtiden betrakta det så. Men just nu är perspektiven i det närmaste noll. 

För människor med en fet plånbok och dåligt samvete finns en ny, långsamt men stadigt växande marknad: gårdar som säljer ”glada grisar”. 

Det handlar om särskilda gårdar som inriktar sig på ekologiskt och Krav-märkt och ger djuren en möjlighet att vara ute på betesmarker och ha gott om utrymme. Men liksom grisar på vanliga gårdar får de glada grisarna endast leva sex-sju månader. 

Ett normalt grisliv kan bli uppemot tio år. Slaktmetoden skiljer sig inte heller åt mellan de ”lyckliga” djuren och de vanliga. Grisarna transporteras till slakteri, gasas med ångestskapande koldioxid, sedan hängs de upp och ner och får pulsådern avskuren, skickas vidare för skållning och ner i stora maskiner som skrapar grisarna för att få bort hår och naglar. 

Samtidigt som vi konsumenter hittar fler veganprodukter än någonsin i matbutikerna och efterfrågar allt mer nya alternativ så äter vi också mer kött än någonsin. Förra året ökade konsumtionen av kött med ett halvt kilo per person. Och det till en svensk rekordnivå på 87,7 kilo per person och år, enligt statistik från Jordbruksverket. 

En förklaring är att djurrättsfrågorna ständigt förskjuts till bakgrunden. Varje gång som skandaler på våra slakterier avslöjas blir svaret att vi ska äta mindre kött, eller att vi ska välja kött från ekologiska gårdar. Det anses inte seriöst att diskutera om vi överhuvudtaget har rätt att utnyttja djur. Att vår ignorans och makt över djuren leder till förtryck och återkommande skandaler. 

Kött görs till en privat hälsofråga, ett uttryck för den personliga identiteten och moralen. 

Tyvärr bidrar våra politiker till att avpolitisera frågan. Antagligen är det för att de flesta är livrädda, ingen vill förknippas med känslan av att man tar bort något från väljarna. 

Det mest häpnadsväckande uttalandet står vår landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) för. I en intervju med Sveriges radio för ett år sedan sa han att han inte såg några miljöproblem med att vi äter för mycket kött i Sverige. Livsmedelsstrategin som han ansvarar för saknade mål och riktning gällande köttkonsumtionen. Som svar på kritiken sa han: 

”Vi ska istället arbeta för att var och en ska kunna göra informerade egna val. Det är viktigt att konsumenter får bra information om hälsoeffekter och köttets miljöpåverkan.” 

Och det förklarar de paradoxala siffrorna. Samtidigt som vi köper allt mer gröna alternativ äter vi svenskar större mängder kött. Vi har inte slutat med något, bara lagt till något nytt. 

Av den anledningen är det tacksamt att SVT:s nya serie ”Köttets lustar” med Henrik Schyffert inte fokuserar på klimatet, vår hälsa, eller gör djurfrågan till en livsstilsfråga. Utan att det för ovanlighetens skull handlar om kärnfrågan: vad människan gör mot djuren. 

Flera experter i programmet påpekar att det här är kollektiva problem som kräver kollektiva lösningar. Det ska inte behöva vara upp till individen att bära ansvaret för hur våra livsmedelssystem ser ut idag. Julskinkan är en ytterst politisk fråga.