Jag fick min adhd-diagnos först när jag var 23 år. För ett år sedan började jag plugga till barnskötare på vuxenutbildningen. Dessa fyra små bokstäver har gjort att jag har fått en person jag hade behövt redan i grundskolan: en specialpedagog. Hen har hjälpt mig att hitta studiemetoder som inte bara har resulterat i att jag har fått godkänt på mina prov, de har även gjort att jag har haft alla rätt på några av dem. Vilket är något som inte har skett sedan mellanstadiet då jag fick högsta poäng på ett prov om Dalarna.
Det senaste året har jag fått lära mig om taktil lärstil, vilket innebär att man lagrar information lättast genom muskelminnet och små finmotoriska rörelser. I mitt fall så har det inneburit att jag måste konvertera alla viktiga termer, teorier och namn till egengjorda teckningar, som i sin tur bygger på högst personliga associationer. Familjemedlemmar, hiphop-profiler, dinosaurier och superhjältar har alla fått bli pinngubbar. Man har sagt till mig att jag nästan håller på att skriva en ny lärobok. Men att bland annat göra en egen lärobok för att kunna förstå den faktiska kurslitteraturen tar tid, vilket har gjort att jag bara kan läsa en kurs i taget. Normalt tar det 1,5 år att bli klar med min utbildning. För mig kommer det att ta minst den dubbla tiden. Det är faktiskt lite synd om förskolebarnen i Göteborg, som måste vänta extralänge på mig. För jag slår vad om alla mina Ms Marvel- seriealbum, att jag är den barnskötare som äger flest superhjälte-leggins på hela Hisingen.
Något som jag har insett är att svenska skolor måste seriöst uppdatera sin syn på tillgänglighet. Att begära att en elev med uppmärksamhetsproblem ska kunna koncentrera sig i ett stimmigt klassrum, är lite som att begära att en rullstolsburen elev på egen hand ska kunna ta sig upp till sin lektion på högsta våningen, i en byggnad utan hiss. Allra sorgligast blir det när bristen på tillgänglighet leder till att lärarna dubbelbestraffar elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Ett exempel är då en elev inte kan delta i vissa arbetsmoment under lektionstid, eftersom läraren inte har skapat en inkluderande klassrumsmiljö. Hen blir då tvingad till att lämna in extraarbetsuppgifter som kompensation. Om läraren hade tagit sitt ansvar och skapat en hänsynsfull klassrumsmiljö, så hade eleven sluppit göra dessa. Utöver att skapa ett studieklimat som inte exkluderar, så är det också lärarens skyldighet att inte ställa olika studiesvaga elever mot varandra. Man ska kunna erbjuda stöd till en elev utan att det sker på bekostnad av en annan elevs behov. Allt det här är självklarheter för den som har läst Skolverkets likabehandlingsplan. Vilket rimligtvis varenda lärare i landet har gjort.
Hade jag fått bestämma så hade jag skickat pedagoger i alla årskurser, professorer, docenter and you name it, till ett interaktivt och ytterst taktilt adhd-seminarium, där deltagarna på ett fysiskt plan får uppleva hur det är att ha bokstäver i loftet, helst så starkt att det sätter sig i deras muskelminnen.
Sedan måste pedagoger, från förskolor till universitet, reformera sina undervisningsmetoder, exempelvis genom att inkludera fler lärstilar i sin verksamhet.
En kvinna som heter Rita Dunn lär ha sagt: ”Om ett barn inte lär sig på det sätt du undervisar, måste du lära ut på det sätt som barnet lär sig på”. Hon verkar vara nästan lika klok som min specialpedagog, så jag tänker ta med det hon säger i min roll som framtida pedagog. För jag tycker att alla barn (och vuxna!) förtjänar att känna att de är duktiga i skolan, oavsett hur deras hjärnor är funtade.
