När statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal deklarerade att ett femte jobbskatteavdrag ska införas blev jag faktiskt – glad. Inte för själva skattesänkningen utan för att nu når svensk politik den intressanta punkt där även väldigt många Alliansväljare börjar skruva på sig: Var det bara det här? Finns det inga andra idéer hos dessa nya moderater?
Samtidigt, och det är till och med viktigare, blev jag ännu mer glad över att Reinfeldt så hårt raljerade över Socialdemokraternas inställning till ett femte jobbskatteavdrag – att de är emot det men ändå kommer att acceptera det! När Magdalena Andersson kommenterade Reinfeldts sommartal och den nya skattesänkningen lät det verkligen konstigt: Hon tycktes inte vara särskilt upprörd över själva skattesänkningen, utan mer över att den skulle genomföras med lånade pengar.
När Reinfeldt och Alliansen nu verkligen går ut med löftet om ett femte jobbskatteavdrag spetsas den politiska debatten till. Framförallt ökar pressen på Socialdemokraterna att de äntligen ska våga säga nej till denna skattesänkarfilosofi och göra det med besked. På självaste Aftonbladet har nu ledarredaktionen sjösatt ett upprop mot skattesänkningar och det verkar som om hela tidningen går i bräschen för det. Det är bara att gå in på tidningen och skriva på och jag har naturligtvis gjort det. Tankegången i detta upprop är självklar och enkel: Nu ska skatterna sänkas med 16 miljarder, samtidigt som skolan fungerar allt sämre. I åratal har jag trott och hoppats på att just skolfrågan kan bli den fråga som till slut tar udden av det långa borgerliga regeringsinnehavet: Skolan är på väg att haverera, på grund av en kombination av marknadifiering och allmänt minskade resurser till den offentliga sektorn.
I själva verket är den enda rimliga hållningen till skatter följande: att de sakta men säkert måste stiga, därför att behoven ökar och därför att de mänskliga tjänster det handlar om inte kan effektiviseras på samma sätt som varuproduktionen. Det är något av en ekonomisk lag. Ökar inte skatterna, ja då måste var och en privat betala mer för dessa sociala tjänster och då accelererar ojämlikheten snabbt.
Men skattefrågan är värre än så. De skatter vi talar om är i allmänhet inkomstskatter. Men är det i längden möjligt att bära upp ett omfattande välfärdssystem med i huvudsak inkomstskatter? Nej. Skattefrågan är mycket större. I förra budgetvändan sänkte Alliansen bolagsskatten kraftigt. I praktiken innebar det att man skänkte miljardsummor direkt till bland annat de svenska storbankerna. Dessa banker uppvisade det senaste kvartalet rekordvinster: 23 miljarder. När banksektorn uppvisar så stora överskott borde inte ens nationalekonomer glädja sig. Det betyder intet annat än att svensk ekonomi är i en väldig obalans.
Trenden har länge varit den att det enbart är inkomstskatterna som på allvar diskuteras. Det tjänar borgerligheten på. Det vädjar till var och ens egennytta och till individualismen. Den stora frågan om bolagsskatter och andra företagsskatter är i själva verket nästan helt mörklagd, trots att dessa i längden är helt nödvändiga för att få ett anständigt välfärdssystem att fungera.
Arbetarrörelsen och vänstern måste börja diskutera hela skattefrågan!