Coronapandemin har fått arbetslösheten att skena.

Då behövs politisk beslutsamhet.

Och det behövs också ett grepp om samtalet om vilket samhälle vi vill ha. Den som kämpar för ett rättvist demokratiskt samhälle har inte råd att tappa mark till varken marknadsliberaler eller populister.

Kanske trodde vi att striden mot liberalerna vunnit sig själv nu under corona? För marknaden löser varken pandemikris eller klimatkris – det har blivit så uppenbart att till och med högeraktörer inser att satsningar på trygghet, välfärd och grön omställning är självklart. Symptomatiskt för vår tid är insikten att vi behöver en aktiv stat.

I linje med detta har finansminister Magdalena Andersson öppnat plånboken i sin höstbudget. Vi får nya permanenta miljarder till äldreomsorgen, nödvändiga extra 20 miljarder till kommunerna, och så vidare.

Men så får vi också en skattesänkning som kostar 13,5 miljarder: ”En sjujäkla skattesänkning”, som C-ledaren Annie Lööf sa förra veckan, när hon presenterade förslaget som  samarbetspartierna fått regeringen att acceptera.

Vad är poängen?

”Det är en tydlig morot för att gå från bidrag till arbete”, förklarade Lööf.

Hon tänker sig att människor väljer att ”gå” på bidrag när permitteringarna slår till, restauranger kånkar och hotell står tomma. Och att någon tusenlapp per år i plånboken är den morot som krävs – för vaddå? Att få jobben att skapas av sig själva?

Parasitargumentet, valet att ”gå på bidrag” har vi hört till leda.

Det upprepas från dem som vill förstöra och söndra gemenskaper. Ofta räcker det att hitta ett enskilt exempel på missbruk av ett kollektivt system för att ifrågasätta systemet: a-kassan, försäkringskassan, bostadsbidraget.

Men en skattesänkning är inte bara ett problem för att vi tappar initiativ mot nyliberalerna som låtsas att arbetslös­heten försvinner om vi får mer marknad och mindre stat – trots att det i praktiken framför allt leder till ökade klyftor.

Ett annat problem är att det ger fortsatt grogrund för ­populism. Vilket i förlängningen är ett hot mot demokratin.

Statsminister Per Albin Hansson (S) sa en gång: ”Först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden. Sedan är tiden inne att gripa sig an den ekonomiska demokratin.”

När är den tiden inne, om inte nu?

Ojämlikhet främjar inte ekonomisk tillväxt och skapar inga nya jobb, det är en myt. Sanningen är att den ekonomiska tillväxten konsekvent är större i mer jämlika samhällen. Blandekonomier som Sverige, Danmark och Norge, med förhållandevis starka välfärdssystem, lyckas ofta bäst när länders konkurrenskraft rankas.

Visst ska vi ta oss an skatterna. Men de ska inte sänkas, de behöver höjas. Mest akut är en rättvis skatt på kapitalinkomster, men även arvsskatten måste återinföras. Minst 40 procent av förmögenheterna i Sverige är ärvda och överföring av arv och gåvor uppgick till 370 miljarder kronor 2016, enligt LO. Det motsvarar en sjättedel av hushållens disponibla inkomst.

Kombinera detta med höjda löner, så ökar skatteintäkterna än mer. Öka statsbidragen till kommunerna betydligt, skapa nya extratjänster, bemanna vård, skola och omsorg, elektrifiera vägarna, bygg ut tågen, satsa på grön infrastruktur – så skapas jobb och så dras mattan undan för populisterna, när de pekar på välfärdens brister och lockar till sig arbetslösa.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.