Publiken kom till liv. På samma sätt skulle jag önska mig en verklig skattechock i svensk politik. Höjda skatter innebär att mer av samhällskroppen visar sig, att politiken visar sig, ja, att det gemensammas kraft uppenbarar sig så att de som glömt att detta finns – den övre halvan av befolkningen – förstår politikens och demokratins kraft och kanske börjar frukta den. Det har de inte behövt göra på mycket länge nu.

Redan när den rödgröna regeringen la sin vårproposition i april ropades det från borgerligt håll att en skattechock väntar svenska folket. Nu när höstbudgeten lagts hörs de chockerade ropen ännu högre. Och det är sant att skatterna i den lagda budgeten nu höjs lite här och där, samtidigt som några av de privilegier de välbeställda haft i form av Rut och Rot-bidrag naggas i kanten. Men mycket är det inte.

Om det här är en skattechock skulle det bli en klen uppsättning av den på Folkoperan.

Skatter har under större delen av den mänskliga historien varit en pålaga som kommit uppifrån de styrande skikten i syfte att ge samma skikt mer av de resurser som alla därunder har arbetat ihop. De breda folklagren dignade under alla slags skatter. När demokratin infördes i land efter land för ungefär ett sekel sedan ändrades hela den samhälleliga logiken i tanken om skatter. Plötsligt blev statens beskattningsrätt, via idén om en människa – en röst, ett verktyg för progressiva, omfördelande och investerande syften. I Sverige ökade skattetrycket årtionde efter årtionde från nittonhundratalets början – och varje gång skatterna höjdes ropades det ”skattechock” från den besuttna minoritetens led. Höjda skatter skulle föröda ekonomin, hävdades det. På 30-talet var borgerliga ekonomer med vetenskaplig tvärsäkerhet förvissade om att smärtgränsen för skattetrycket låg på 15 procent av BNP, och på 40-talet ansågs maxgränsen för apokalypsen gå vid 25 procent. Ändå visade realiteterna att de gradvisa skattehöjningar som genomfördes gick hand i hand med växande välstånd. Ändå är det en oerhörd litania som sjungits fram av borgerligheten sedan demokratins genombrott.

Till slut fick de ju också som de ville. Med början i 80-talet och snart i accelererande takt kom skattesänkningar att genomföras i en rad länder. Idag kan vi läsa av vad det har gått hand i hand med: krisande välfärd, permanentad arbetslöshet, sämre framtidstro hos breda folklager och ökat spelrum för ekologiskt ödeläggande privatkonsumtion och utarmning av klimatneutrala offentliga verksamheter. Varje jobbskatteavdrag förde oss ett steg längre mot ekologisk oansvarighet.

I Sverige har sedan tio år tillbaka en rad skatter sänkts eller tagits bort. Fem jobbskatteavdrag, slopad förmögenhets- och fastighetsskatt och kraftigt sänkt bolagsskatt har minskat skatternas andel av BNP starkt under dessa år. År 2000 låg skattekvoten på 51,5 procent – och idag ligger den på dryga 40 procent. I den skillnaden gömmer sig några hundra miljarder i samhällsresurser som i praktiken tagits bort från den nödvändiga sociala välfärden och klimatsatsningarna. När nu en rödgrön regering sakta men säkert försöker vända trenden ropas det skattechock från alla håll, trots att det är högst marginella höjningar som genomförs i den budget som nu läggs.

Vad är det för slags människor som gnäller över minsta lilla skattehöjning? Vi borde oftare uttrycka vår genuina häpnad över att det finns folk som oroas av att människor med över 123 300 i månadsinkomst nu kommer att få några tusenlappar i höjd skatt när jobbskatteavdraget försvinner för dem.

På Folkoperan visades en nakenchock. Men det som huvudpersonen, Violetta, dog av var en moralchock när hon av sin älskades far förbjöds att träffa den hon älskade. Kvar i minnet står ändå den där nakenchocken. Svensk politisk behöver en skattechock (och för den delen en investeringschock som bygger på att staten lånar pengar nu när det är billigt).

Rädslan för att på allvar höja skatter har gått den politiska eliten, även den S-märkta delen, i blodet. Det är som om folk går omkring i vinterkläder mitt i sommaren på en badstrand. Folk behöver vakna till och känna att politik är något som existerar. I praktiken är en skattechock detsamma som en demokratichock: Majoriteten av låg- och medelinkomsttagare måste få känna att de har makten att hindra de välbeställda från att bryta sig ur det gemensamma och skatteverktyget är effektivt och det blottar skillnaderna mellan vänster och höger.