Eftersom jag fortfarande jobbar i Malmö och pluggar i Lund innebär det att jag på obestämd tid har ingått ett tvångsäktenskap med Skånetrafiken.

Kollektivtrafiken är en av våra sista demokratiska arenor, tillsammans med biblioteket, stadsdelsnämnderna och kanske Malmöfestivalen. 

Där stöts och blöts människor från alla socioekonomiska grupper, subkulturer och etniciteter. Där trängs damer med fluffigt friserat hår med skejtare, nyanlända flyktingar och stekare. Men det är inte bara på grund av signalfel, löv på spåret eller personalbrist som mitt tålamod prövas i kollektivtrafiken.  

Mina värsta möten med rasismen i det här landet, om man bortser från vid tangentbordet, har nämligen inträffat i Skånetrafikens regi. 

För ett år sedan åkte jag femmans buss genom Malmö mitt på blanka dagen och blev kallad jävla svarting av en man i övre medelåldern. Då – inga reaktioner från mina medmänniskor och medpassagerare. För ett halvår sedan stod jag på perrongen vid Triangelns station i Malmö och väntade på tåget till Lund, när en äldre man och två kvinnor i samma ålder stod och pratade. Mannen ondgjorde sig över anhöriginvandringen från Somalia. Det faktum att somalier skulle få återförenas med sina familjemedlemmar benämnde mannen som en katastrof. Han kallade människor ifrån Somalia för bidragsnegrer. Han pratade också om alla ”jävla syrier” som nu kom till Sverige och låtsades fly från krig och förväntade sig att bli försörjda, och vem skulle betala för det om inte ”vi”. 

Jag gav det några minuter innan jag exploderade i hans ansikte. Skrek och argumenterade. När en av kvinnorna frågade varför jag brydde mig vrålade jag ”för att det är mitt jävla land ni pratar om”. Samtidigt som tåget gnisslande rullade in på perrongen tittade jag mig plötsligt omkring och märkte den spända tystnad som lagt sig på den överfyllda perrongen. 

Hur kunde det vara så många människor där, och ändå så tyst?

I fredags hände det igen. På väg hem efter en lång arbetsvecka satt det en man bakom mig och samtalade med en kvinna från Jugoslavien. Han frågade ut henne om kriget innan han plötsligt sade: ”Ja, de säger ju att vi kommer ha ett inbördeskrig som det i Jugoslavien inom 15 år. Det är för mycket mångkultur nu, för mycket invandrare och transvestiter och homosexuella, man får ju inte säga någonting i Sverige längre”. 

Jag gjorde mig redo innan jag tog i med min hårdaste, argaste röst och sa till honom att det räcker nu. Att jag hade förstått att han var förtidspensionerad och att det är sådana som jag som betalar hans pension varje månad och att det är helt okej, att jag gör det så gärna, men då tänker jag inte acceptera att bli förnedrad och höra hans rasistiska dravel på tåget hem. Att han antingen får börja att ta bilen eller hålla inne med sin ignorans när han vistas ute bland folk. 

Det finaste, det som kändes i hela kroppen var när en man mittemot mig höjde rösten han också, och sade att han höll med. Och när ytterligare en kvinna tog ton och sade att hon inte heller ville höra sådan rasism på tåget. 

När det kändes som ett sådant där ”Oh captain, my captain”-ögonblick, när vi som vanligtvis uppför oss civiliserat och artigt inser att det gör något med oss, när vi lyssnar på rasism som öppet spys ut i det offentliga. 

Att det bästa sättet att bevara Skånetrafiken som ett demokratiskt vattenhål är att freda våra öppna ytor från dem som vill förgifta det. 

Om rasisterna tar sig friheter med kollektivtrafiken så måste vi som vill bevara solidaritetens principer vara där och slåss för dem. Om det betyder att du måste ställa dig upp och hålla ett eldfängt tal på pendeltåget en svettig fredagseftermiddag så är det ett litet pris att betala. 

Det gör jag för dig, Skånetrafiken.