Jag ser ett Tiktok-klipp föreställandes en ung man på väg till jobbet. Varseljacka, grus i ögonen, vintermorgon. 

”Ni som går upp på morgonen, tar på er rena, snygga kläder, går till jobbet, dricker kaffe ur automat, och har det nice – eller jobbar hemifrån… Vad jobbar ni med?” säger han, som heter Joel och är hantverkare.

Han fortsätter med att berätta om sin dag: ”Jag kommer klämma mig, jag kommer få damm i ögonen, jag kommer skära mig, jag kommer frysa, jag kommer vara blöt, jag kommer vara smutsig.”

Joel är inte unik, men som debatten ser ut kan man tro att Sverige inte har några arbetare. Att alla har kontorsarbeten och kan överleva ekonomiska kriser genom att avstå en latte på vägen till jobbet. Eller att arbetare inte ”vill mer” – ett uttryck jag såg fackförbundet Akavia använda för att beskriva akademiker.

Det är ju landets ryggrad vi pratar om, förstår vi inte det? Uppenbarligen inte. 2024 dog 44 personer på sin arbetsplats, rapporterar SR. Fyrtiofyra personer. Men få ställs till svar: fyra åtal och två bötfällda företag i fjol. Det är skamligt.

När Ebba Busch (KD) höll tal nyligen hyllade hon innovation och nyfikenhet. Inget fel med det, men att vara innovativ och nyfiken är en förmån – något man har tid, ork och råd med först när andra behov är tillgodosedda, eller när andra gör grovjobbet. 

Jag är så tacksam för alla som installerar och reparerar, vårdar och stöttar. Men tacksamhet betalar inte räkningar. Tacksamhet skyddar inte från dödsfall på jobbet. Och tacksamhet kan inte bota sömnbrist, utbrändhet eller ångest över ekonomin.

Vi måste börja ta hand om de som tar hand om oss.