Men med mindre än sex månader kvar har staten en hel del att göra. Eftersom statslösa personer har svårt att få tillgång till andra, basala rättigheter har det varit en viktig del i arbetet med mänskliga rättigheter. I stället väljer vi att upprätthålla sexistiska lagar. 

24 länder i världen gör skillnad rent juridiskt på män och kvinnor när det kommer till nationalitet. Hade en sådan lag introducerats i Sverige – en lag som gör skillnad på män och kvinnor när det kommer till rättigheter och medborgarskap – så hade demonstrationer runtom i landet brutit ut för länge sedan. I dagsläget finns det flera olika situationer där barn inte får ärva medborgarskap från sin mamma om inte pappan går med på det. Sådana lagar är föråldrade nog att det är lätt att tro att den ristats in i en grottvägg. Men den bittra sanningen är att dessa lagar tyvärr är moderna. Och ingen svensk regering vid sina sinnens fulla bruk hade tillåtit en sådan lag att passera.

Så varför bryter inte samma raseri ut när man fortsätter att upprätthålla dessa lagar? Sverige kritiserar de stater som diskriminerar på grund av kön och de stater där barn inte har tillgång till sina rättigheter. Men när personer söker skydd från de stater som vägrat erkänna och respektera deras rättigheter och kommer till Sverige så bryr man sig inte. Inte en enda gång har man pratat om dessa personer – som kommer hit och är drabbade av sexistisk lagstiftning. Av diskriminering. Trots att det i praktiken innebär att de hinder och svårigheter som de hade innan de kom hit fortsätter inom Sveriges gränser.

Det är svårt att bygga ett liv när man saknar nationalitet. Nästan allting vi gör kräver identitetshandlingar. Att hämta ut paket, bli medlem någonstans, handla grejer och öppna bankkonto är alla exempel på saker som är oerhört svåra att göra som statslös i Sverige. Det är ett fruktansvärt sätt att leva på eftersom man inte kan bygga upp sitt liv. Sveriges strategi har dessutom hittills varit att försöka utvisa statslösa personer. Något som visat sig vara hopplöst eftersom inget land vill acceptera personen. Med all rätt, eftersom de inte är medborgare någonstans. Och Sverige har ett ansvar i sådana situationer. De behöver säkerställa lagliga vägar till medborgarskap. Det vill säga uppehållstillstånd, så att personen i fråga i slutändan kan bli medborgare.

Med mindre än sex månader kvar av UNHCR:s ”I Belong”-kampanj har Sverige enormt mycket kvar att göra. Det är dags att lägga i en högre växel. Man har frivilligt beslutat att vara med inom ramarna för kampanjen, vilket innebär ett ansvar. Men hittills har Tidöpartierna inte tagit ett enda steg mot att minska statslösheten i Sverige. Det är frustrerande att se hur en stat helt kan ignorera ett utbrett problem. Den enda logiska förklaringen är att man vill se personer som kommer till Sverige lida. Det ska inte – enligt Kristersson och Åkesson – vara enkelt eller trevligt att vara här. Dock kommer det inte hjälpa att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting eftersom problemet växer. Statslöshet är ett problem som tyvärr går i arv. 

Eftersom man inte blir medborgare i Sverige genom att födas inom landet, utan ens medborgarskap beror på ens föräldrars status, vilket innebär att varje barn som föds till minst en förälder som är statslös riskerar att inte få sina rättigheter tillgodosedda. 

En lösning som rekommenderas är att säkerställa att varje barn som föds i Sverige ska få automatiskt medborgarskap om de annars skulle bli statslösa, men även här har Sverige varit en stor besvikelse. Det bevisar hur lite regeringen bryr sig om kampanjen – och hur lite våra styrande politiker vill respektera Barnkonventionen för den delen. 

Det är inte förvånande att regeringen inte gör något för att uppfylla de krav som ställs på staten. Men det är fortfarande en besvikelse. Med nästan tio miljoner människor runtom i världen som är statslösa bidrar Sverige till sin del. Men det allra värsta är att vi fortsätter att upprätthålla de sexistiska lagar som vi fördömer i internationella forum. Vi kan inte fortsätta vara hycklare.