Sedan åkte han hem igen för att återuppta sitt jobb på svenska Posten. Och där blev han kvar. Tills bilan föll. 

Tack och farväl, efter 36 år. 

Det gör riktigt ont att läsa intervjun i Aftonbladet.

– Det var en käftsmäll som tar på psyket, säger Slangen.

Han saknar sitt arbete, han försöker inte dölja hur sårad han är eller vad han upplever har tagits ifrån honom.

– Jag vråltrivdes, framför allt tack vare medarbetarna och kamratskapen. Jag älskade att gå till jobbet varje dag.

Uppenbarligen. När han tränade klubben Redbergslids IK tjänstgjorde han parallellt på Posten – i 15 år.

Det blev omorganisation. Som det brukar heta. Mellancheferna skulle söka om sina egna jobb, klassisk metod för den arbetsgivare som vill skära bort och byta ut. Wislander ville vara kvar som produktionschef, så han sökte både sin tidigare tjänst och andra på Hisingen. Men han åkte ut.

Det gör mig förbannad. Inte just för att det handlar om Slangen, men för att vad som en gång i tiden var en svensk institution – Posten – beter sig genomuselt mot en trogen anställd. Nästan 40 år… 

Det är så ruttet. 

Och ärligt talat, hur kan detta havererande företag inte förstå vilken unik möjlighet de har, eller hade, med en hyllad OS-vinnare som passionerad ambassadör?

Wislander söker nytt jobb. Han tar hand om barnbarnen, golfar och gymmar. Försöker resa sig med några år kvar till pensionen.

Postens vd har precis höjt sin lön, till 899 083 kronor – i månaden.

Postens kunder förväntas samtidigt göra sig redo för att få brev bara var femte dag. 

Det skaver, fasen vad det skaver.