BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men tyvärr. Viljan att bekräfta människors oro blir i själva verket ett sätt att bekräfta Sverigedemokraternas världsbild. Signalord som kriminalitet och segregation dominerar retoriken – istället för de sociala och ekonomiska orättvisor som skapar sådana samhällsproblem.
Därefter kan Jimmie Åkesson enkelt casha in. Etablerade parter målar helt enkelt fonden som Sverigedemokraternas så väl behöver för sin rasistiska splittringspolitik. ”Andra beskriver problemen, vi kommer med lösningen”, säger SD.
Det är faran med att försöka komma åt högerpopulismen genom att efterlikna den. Originalet är alltid bättre än kopian.
Nästan samtidigt, på andra sidan Atlanten, håller Donald Trump sin första presskonferens sedan valkampanjen. Den tillträdande presidenten väljer att gå till rasande angrepp på journalister som enligt honom skriver fel saker och därför inte ska få ställa frågor.
När någon av Trumps alla lögner avslöjas, som de om klimathotet, svarar han bara med att skrika ”LÖGNARE!” ännu högre på Twitter. För sanning och sans har inget med högerpopulism att göra. Strategin är att förneka allt som är komplicerat och spotta på allt som är ansvarsfullt.
Sverigedemokraterna tar naturligtvis efter. Nu vill de skära ner på stödet till SMHI för att myndighetens väderforskning i själva verket är förtäckt klimatpolitisk propaganda.
Det är lätt att tappa hoppet. Sedan Trump vann USA-valet, eller åtminstone flest elektorer som kommer att välja honom till president, har jag haft några månader av politisk vilsenhet. Hur vänder vi det här? Går det ens att vända? Hur kan man formulera sansade alternativ till högerpopulismens förföriska, notoriska lögnare?
Föga anade jag att det var en norsk public service-satsning riktad till 16-åringar som skulle väcka mitt hopp. Som skulle få mig att våga tro på samhället och människorna igen. Jag talar naturligtvis om Skam. Ungdomsserien som på kort tid tagit Norge, Danmark och Sverige med storm – högt upp i medelåldern.
Skam skapas i princip i realtid, i en sociala medier-symbios med sin unga målgrupp, och kan därför kan ta upp svåra ämnen utan att moralisera.
Runt Skam skapas nätbubblor av unga där de kan finna styrka hos varandra. Oavsett om det gäller att komma ut, överleva sexuella övergrepp och ätstörningar eller handskas med psykiska diagnoser.
”Det är lite som utbildningsradion”, sa en 14-åring Skam-biten kille i min bekantskapskrets till sin mamma. Visst, han har rätt. Skam skäms inte för att visa alternativen till hets, hat och förtryck.
Som när ett killgäng lojalt sluter upp kring sin kompis som blivit kär i en annan kille. Tillåter sig att dela hela hans förälskade pirrighet. Eller när tjejen i hijab får läxa upp fördomar om muslimer med blixtsnabba, giftiga comebacks i avsnitt eller avsnitt.
Det är skratt och tårar, känslor och tankar, kaos och lugn i en genial mix. Ingen fråga är för dum för att ställas, men frågorna får tåla obekväma svar. Förutfattade meningar problematiseras från flera håll. Det är normkritik på riktigt. Tittaren känner till slut med alla karaktärer.
”Det finns bara en människa av varje sort”, som min pappa brukar säga.
Skams publika genomslag borde egentligen inte vara möjligt i vår tid, med sin fragmenterade mediekonsumtion. Vi läser, lyssnar och tittar bara på det vi vill, på tider som passar oss själva. Att Skam ändå får ett så monumentalt genombrott måste bero på människors längtan efter en komplicerande godhet i ett annars hårt och förenklande samhällsklimat.
Jag menar givetvis inte att Skam löser samhällsproblemen. Jag menar att det som Skam manifesterar, människovärde och solidaritet, fortfarande är krafter och värderingar som förenar människor. Det var inte politiken som lyckades visa det den här gången. Det var en tv-serie som sänds på nätet.
Om en vecka svär Donald Trump presidenteden, och föder ytterligare självförtroende hos sina bröder i Europa och Sverige. Nu gäller det att våga tro. Att formulera tydliga alternativ till en rasistisk och sexistisk högerpopulism som ibland känns som att bli nersprungen av en galopperande hjord vildhästar.
Det kommer inte att bli lätt. Men det måste gå. Vi får ta det dag för dag, timme för timme. Och när det är riktigt djävligt – minut för minut. Som Isak och Even i Skam.
/
