Det är ett återkommande skämt om valet, om än torrt. Poängen är att ingen verkar riktigt tro att valet kommer att förändra någonting. 

Om 26 dagar går Libanon till val. Bara det i sig är en prestation. Sist libaneserna höll ett val var nio år sedan. Egentligen skulle ett parlamentsval ha hållits 2013 men eftersom det dröjde så länge för parlamentet att komma överens om en president fick det kommande valet skjutas fram. 
 

En anledning sägs vara Syrienkriget. Libanon har en komplicerad och infekterad relation till Syrien. Olika sidor i Libanon står på olika sidor i det syriska kriget. Å ena sidan finns libanesiska shiagruppen Hizbollah som deltar aktivt med vapen och män i kriget på regimens sida och å andra sidan finns libanesiska politiker som premiärministern Saad Hariri som vänder sig mot diktatorn Bashar al-Assad. 

Det var vilken linje Libanon skulle driva gentemot Syrien som ledde till konflikter och låsningar vid valet av president. 

I Libanon är det inte folket som väljer presidenten utan det gör parlamentet. Och det krävs att minst två tredjedelar ställer sig bakom ett namn. Det här misslyckades man med fram till valet av Michel Aoun 2016. 

Egentligen är det inte så konstigt att det politiska livet är invecklat, det libanesiska valsystemet är unikt och går tillbaka till 1943 när Libanon blev självständigt från Frankrike. Makten fördelades mellan de olika religiösa och etniska grupperna och alla 18 erkända religiösa grupperna skulle garanteras representation. 

Presidenten är alltid kristen, talmannen shiamuslim och premiärministern ska vara sunni. Det är inskrivet i konstitutionen. 

Tanken har aldrig varit att den lösningen skulle vara för evigt. Men flera bedömare menar att systemet med tiden förstärkte sekterismen, och sekterismen har i sin tur bevarat och förstärkt systemet. Dessutom har det inom grupperna växt fram en politisk elit. 

Det ser man på de politiska namnen, efternamnen går tillbaks i generationer: Jumblatt, Hariri, Gemayel för att nämna några. Lägg därtill att Saudiarabien och Iran sätter press på ”sina” kandidater på de olika sidorna. Det fick vi se prov på i slutet av förra året när Hariri under ett besök i Saudiarabien i ett direktsänt tv-tal tvingades, under oklara omständigheter, meddela att han avgår som Libanons premiärminister. En avgång som det sedan, när han väl var tillbaka i Libanon, inte blev något av.

Allt detta har gjort att det har varit svårt att ändra det politiska valsystemet. 

Men i juni 2017 kom parlamentet äntligen överens om en ny vallag. I realiteten ger den fler nya kandidater chansen att komma in i parlamentet, även från mindre politiska rörelser. Här i Beirut är insatta libaneser som jag talat med försiktigt positiva. En del menar att förändringen inte är tillräcklig och fortfarande utgår från sekterismen. 

Kanske spelar korruptionen också en central roll. Den är så utbredd i det här landet att många antagligen är rädda för kraftiga förändringar och nya obeprövade kort. Visst, landet är i dag genomruttet av korruption, men man vet åtminstone vad man har och hur det fungerar tycks många resonera.

Samtidigt måste man hylla framstegen. Det nya systemet har lett till att rekordmånga kandidater ställer upp i val vilket ger folk chansen att rösta på nya mindre kända namn. Fler kvinnor än någonsin kandiderar till parlamentet i år. Visserligen är de bara 111 av 969, och deras närvaro återspeglas varken i kampanjerna eller i den politiska debatten, men det är fortfarande ett stort kliv framåt som är värt att uppmärksamma. 

Bloggare och debattörer på vänsterkanten uppmuntrar allmänheten att rösta in nya namn och byta ut de bekväma politikerna. Även inom de konservativa religiösa partierna finns det progressiva kandidater som för första gången i historien får chansen. 

Trots att Libanon varit med om ett 15 år långt blodigt inbördeskrig mellan 1975 till 1990 står landet på egna ben i dag och håller ett val med sikte på förändring. Debatten pågår för fullt om alla samhällsproblem, människor känner sig fria att uttrycka sin åsikt, den yngre generationen är hungrig på förändring. 

Valet är krångligt, struligt, men det visar att demokratin är levande i det här landet. Och det är närmast unikt i den här delen av världen.