BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Inom skolan och i arbetslivet har vi normer som outtalat och uttalat påverkar hur verksamheterna organiseras och vilka förväntningar vi har på varandra i verksamheterna. En sådan norm är det kraftiga anslaget mot att vara eller uppträda på ett extrovert sätt. Jag är själv extrovert och uppträder för det mesta på ett extrovert sätt. Jag har personer i min omedelbara närhet som är introverta och som genom livet har fått känna av förväntningar på att uppfylla normer som framför allt passar extroverta elever, kollegor eller anställda. Det är en företeelse som jag tror är djupt skadlig för både individer och samhälle. Om vi menar allvar med alla människors lika värde är det viktigt att vi släpper på skadliga normer och förändrar vårt sätt att se på människor – oavsett om det handlar om klass, kön, könsidentitet, sexualitet och etnicitet – huruvida vi är introverta eller extroverta.

Av alla människor vi dagligen möter skulle 30–50 procent kunna betecknas vara introverta. Skola och arbetsliv bygger mycket på normer som extroverta personligheter kräver, uppskattar och känner sig hemma i. Detta fokus på gemensam problem- och uppgiftslösning bortser från introvertas krav på och behov av avskildhet, introspektion och kreativitet. Våra skolor och arbetsplatser har kommit att förändras för att stödja framför allt extrovertas behov av stimuli och sociala arenor: tidigare katederundervisning och elevers enskilda uppgiftslösande har fått ge vika för grupparbeten som ställer krav på den enskildes sociala förmågor snarare än hens förmåga till problemlösning. Våra klassrum ser till och med annorlunda ut jämfört med hur det såg ut för 30–40 år sedan. Förr satt elever två och två eller individuellt i snörräta bänkrader, numera är det inte ovanligt att se klassrum som är möblerade med fyra till fem öar med bänkar där eleverna sitter mittemot varandra. 

I denna kontext finns även förväntningar på att agera på ett extrovert sätt. Elever och kollegor som inte fyller denna norm ses inte sällan som avvikare eller som problempersoner som behöver särskilt stöd. Det finns studier som pekar på att idealeleven för lärare är en extrovert elev – detta trots att introverta elever oftare får högre betyg och har både djupare och bättre kunskaper än sina extroverta skolkamrater.

På motsvarande sätt har många av våra arbetsplatser alltmer kommit att präglas av öppna kontorslandskap, gruppdynamik och krav på ”social kompetens”. Vi har en tendens att premiera personer inom arbetslivet som är extroverta och inte sällan är det betydligt vanligare att en extrovert person blir föremål för ledarskapsprogram och avancemang än en introvert person. Det sker samtidigt som extroverta ledare är benägna att ta större risker och på gott och ont sätta sin prägel på verksamheten vilket kan påverka hur idéer uppmuntras och tas till vara. Introverta ledare har i studier funnits leverera bättre resultat än extroverta ledare. En av framgångsfaktorerna ska vara att introverta ledare inte påverkar medarbetarna på ett sådant sätt att goda idéer färgas av ledarskapet utan av tilliten till medarbetarnas förmåga att lösa problem. Det gör att fler goda idéer växer fram och testas.

Nu handlar detta inte om för eller emot utan om att ge alla människor oavsett disposition en möjlighet att känna sig inkluderade och därmed delaktiga utifrån sina förutsättningar och behov. När extroverta är normen påverkar detta hur introverta bedöms och det innebär även att vi utövar en form av våld på personer som pressas att uppfylla normer som de inte har en rimlig chans att leva upp till. Det riskerar förutom att orsaka psykiska skador för enskilda individer även att långsiktigt påverka våra samhällen negativt. Det är viktigt att ständigt påminna sig om att det inte alltid är den som är mest talför som alltid har de bästa idéerna.