Delar vi upp de förvärvsarbetande Göteborgarna efter härkomst räknas 34 procent av de utrikes födda och 7,6 procent av de inrikes födda som arbetande fattiga.
Vi står alltså inför ett fattigdomsproblem som också är ett integrationsproblem.
Frågan om regering och riksdag bör medverka till att ännu fler riskerar att bli arbetande fattiga kan därför tyckas onödig. Men den måste ställas eftersom såväl regeringen och arbetsmarknadens parter som Allianspartierna har förslag där låg lön under en begränsad tid ska hjälpa lågutbildade arbetslösa att få jobb.
Båda förslagen är främst tänkta för invandrare med mycket kort skolgång. Knappt en av tio utrikes födda har kortare utbildning än nio år. Men även långtidsarbetslösa svenskfödda ungdomar omfattas.
Utan rim och reson är inget av förslagen. Saknas gymnasieexamen är det mycket svårt att få jobb, även för svenskfödda ungdomar. Och det är onekligen bättre, eller åtminstone mindre dåligt, att leva på en låg lön än att leva på ett ännu lägre bidrag.
Men är låglönejobb, som det ofta påstås, första steget mot bättre betalda jobb eller är det en återvändsgränd? Om vi ser till USA, med dess många miljoner arbetande fattiga, tycks risken för bestående fattigdom betydligt större än chansen till ett bättre betalt jobb.
Två förutsättningar är viktiga om Sverige ska undvika den amerikanska fällan. Perioden med låg lön måste innehålla relevant utbildning så att chansen till ett bättre betalt arbete verkligen ökar. Vidare får den låga lönen inte vara så låg att den är svår att leva på och dessutom bidrar till att generellt pressa ner löneläget för ”enkla jobb”.
Låt oss jämföra de båda förslagen.
Arbetsmarknadens parter (arbetsgivare och fack) samt regeringen föreslår etableringsanställningar på heltid under två år. Arbetsgivaren betalar 8 000 kronor i månaden i lön och regeringen skjuter till vad som fattas upp till kollektivavtalets lägsta lön efter skatt. Med Hotell- och Restaurangfackets avtal och Göteborgs kommunalskatt innebär det en nettolön på 16 900 kronor i månaden. Tufft men inte omöjligt att försörja en familj på.
Under etableringsanställningen får den anställde gå på SFI eller genomföra annan kortare utbildning till hälften på arbetstid och till hälften på fritid utan löneavdrag.
Allianspartiernas alternativ kallas inträdesjobb och gäller på heltid under tre år. Den anställde får 70 procent av gällande ingångslön i branschen, dock högst 70 procent av 21 000 kronor i månaden.
Med Hotell- och Restaurangfackets avtal och Göteborgs kommunalskatt blir nettolönen 12 253 kronor i månaden. Det är farligt nära gränsen för ”arbetande fattiga”. Dessutom medför inträdesjobb ingen skyldighet för arbetsgivaren att anordna eller bekosta utbildning.
Sett ur en restaurangdiskares perspektiv är det inget tvivel om att arbetsmarknadens parters och regeringens etableringsanställning är ett betydligt bättre alternativ än Allianspartiernas inträdesjobb. Lönen går att leva på och utbildning på betald arbetstid förbättrar möjligheterna att få ett bättre betalt arbete.
Allianspartiernas förslag innebär föga mer än att arbetsgivare erbjuds extremt billig arbetskraft. För diskaren som enbart diskat i tre år har chanserna på arbetsmarknaden knappast förbättrats. Utan rätt till utbildning under tiden med låg lön hjälper det inte att Allianspartierna i sitt förslag skriver: ”30 procent av arbetstiden anses … gå åt till att lära sig arbetet.” Var tredje timme vid diskbaljan är alltså som utbildning i diskning, enligt Alliansen.
Ska ett ”enkelt jobb” med låg lön öka chanserna till jobb med bättre lön i stället för att befästa ett liv som arbetande fattig krävs ett tydligt inslag av meningsfull utbildning, gärna individanpassad.
Förslaget från arbetsmarknadens parter och regeringen kan härvidlag bli bättre, men att Allianspartierna helt struntar i lågutbildades utbildningsbehov är riktigt dåligt.
