Minns du den dagen? 24 oktober? Det var då 25 000 fredsdemonstranter bildade en kedja mellan Sovjetunionens och USA:s Sverige-ambassader. Den som vandrat i Stockholm vet hur långt den sträckan är. Från lyxiga östsidan till Marieberg, genom Östermalm, City, Kungsholmen och ut bakom den stora–DN skrapan.

25 000 människor hand i hand.

Tyvärr tog inte USA:s ambassadör emot demonstranternas fredsvädjan. Han hade inte tid, vilket stämde väl med den amerikanska presidentens tal om att fredsrörelsen i Europa var ett hot mot västs styrka och freden.

Att vara för fred var att skapa krig.

Året var 1982.

Jag minns att vi frös om händerna.

Fredsrörelsen i början på 80-talet var gigantisk. Den handlade om att försöka bromsa det race som USA inlett med utplacering av kärnvapenmissiler i Europa och Sovjets svar med ökad rustning.

Ställda inför en utveckling som alla påstod sig vara emot (kärnvapenkriget), men som samtidigt kröp närmare och närmare, gick människor ut på gatan och försökte visa att det måste finnas ett annat sätt.

Givetvis var det kvinnorna som ledde fredsrörelsen också då.

Av någon märklig anledning är det alltid feminister som driver på det självklara: människor måste prata med varann och makthavare måste tvingas sansa sig.

Samtidigt sneglar män med makt på varandra och ropar i medier att man inte kan lita på den andra och att det enda som fungerar är att rusta och satsa för du kan väl ändå inte lita på den där skumma ledningen.

Det är ju vi mot dom, inte sant?

Nästa gigantiska fredsdemonstration var 2003. Då blir det svenska politiska etablissemanget överraskade – för det är inte 10 000 det är 100 000 som trängs på Norra Bantorget – och paniken i partierna är total. Plötsligt är alla för fred och jag ser Lars Leijonborg, den store Nato–förkämpen från Folkpartiet springa in i demonstrationen för att visa att även liberalerna är för fred.

Miljoner demonstrerade runt om i världen.

Och Bush och Tony Blair ljög i tv om massförstörelsevapen och startade det krig i Irak som vi fortfarande betalar priset för i flyktingvågor, IS och fattigdom.

”Är det verkligen fred vi vill ha” frågade Hoola Bandoola i sin låt några årtionden tidigare och ju äldre man blir desto mer vill man skrika att ”ja det vore nog en bra idé trots allt”.

Och om det är något som inte skapar fred så är det rustning.

I veckan avslöjades av Dagens Industri (!) hur våra pensionspengar placeras i krigsindustrin, ja även kärnvapenindustrin. Det kallas ”etisk förvaltning” av de ansvariga.

Veckan innan får jag Ordfront i min hand där den nya redaktören argumenterar för ökad svensk rustning som ett sätt att hålla landet utanför Nato.

Själva grundprincipen, att Putins politik bara kan stoppas med ökad krigsrustning, är liksom självklar, tanken på att bygga fredsrörelser som faktiskt förenar människor över nationsgränser är otänkbar.

Det är inte ”realistiskt” om jag tolkar samtidens debatt rätt.

Vad är det för fel på samtiden om rustning är detsamma som realism?

Till och med Vänsterpartiet talar om att rusta Gotland.

De enda som säger emot är feministerna.

Finns det någon radikal människa som tror att världen kan bli en bättre plats genom att de olika nationerna rustar sig till ”säkerhet”?

Finns det någon som på allvar tror att krig stoppas genom tiotals nya tanks eller plan?

I en värld där en supermakt dominerar allt militärt och där krigsindustrin runt alla länder är ett sätt att föda en liten grupp via statliga medel, så kanske man skulle fundera på om det inte finns en annan väg.

Fredsfrågan kommer bli den stora frågan igen politiskt. Det verkar ske vart tionde år, ungefär som om det tar tio år för män med makt att glömma det elände de skapade förra gången.

Hoppet står till de som vågar vara orealistiska och tro på människans vilja att leva i fred.

Och jag står gärna med frusna händer igen på gatorna.

Vem vet, är vi tillräckligt många kommer kanske liberalerna springande igen och rentav en och annan intellektuell vänsterredaktör.