Alla humanister som ser flyktingmottagande som en självklar uppgift och dessutom förstått att det är en ekonomisk vinst för ett samhälle, har naturligtvis sett hur det faktum att SD fått nära en femtedel av rösterna påverkat andra partier. De borgerliga, minus C, har blivit direkta propagandister för bromsad invandring, de värsta av dem fyller sina Twitterflöden med samma propaganda som SD sprider, det är en tävling ner till det värsta bottenslammet av misstänkliggöranden, en hatretorik som gör allt för att stryka fördomar medhårs.
Det är i grunden bara V, MP och C som hållit linjen klar här, S har ett tungt historiskt ansvar för sina myter om flyktingar som en gökunge i ett samhälle med stora ekonomiska kostnader, det kommer ta lång tid innan reformism och solidaritet återigen kan styra det partiet.
Den dominerande förändringen i Sverige är att SD har fått styra hatpolitiken mot flyktingar och invandrare.
Men man ska vara väldigt naiv om man tror att det stannar där.
Det blåbruna samarbetet förändrar debatten även om annat. Mest tydligt kan man idag se det i klimatpolitiken. Där har V, märkligt nog, gjort ett historiskt magplask och låter SD:s fördomar styra hur man förklarar och formar sin klimatpolitik.
Ja, det är starka ord, en hård anklagelse.
Men det Nooshi Dadgostar och ledningen gjort med sin nya klimatpolitik är att man anpassat sig efter den debattnivå SD tagit, där ”vanligt folk” ska skyddas mot klimatpolitik genom att dieselbilarna ska rulla på, semesterflyget fortsätta expandera och där påståenden som att en ensamstående kvinna i vården ska ha rätt till vila och flygsemester en vecka om året utan att behöva känna skam, fördummar partiet.
Att just sätta ordet skam framför en omställning som handlar om hur vi lever våra liv är väldigt avslöjande.
Det är nämligen så vänsterpartier historiskt hamnat fel gång på gång. (Inte bara V utan även mindre förbund och större partier inom EU.)
Vi som levt länge kommer ihåg deviser som ”klasskampen går före kvinnokampen” där vänsterortodoxa försökte skapa en motsättning mellan kvinnokamp och klasskamp eftersom den förra skapade återkommande anklagelser om förtryck från män i stort – även grisaktiga män inom vänsterrörelsen.
Vi minns också motståndet mot homokampen, där den riktigt mörkblå patriarkala sörjan försvarades inom vänsterrörelser då homosexualitet kallades ”onormalt” och kampen hånades som något för medelklass och överklass.
Tondövt bortsåg man från att homosexualitet finns i alla grupper och klasser. Även i de famösa ”byggbodarna” där den politiska diskussionen skulle tas.
Och vi minns hånet mot ”miljökramarna” som faktiskt fått rätt i de flesta av de grundläggande teorierna man haft om energi, kemikaliesamhället, avfallssamhället och konsumtionssamhället. (Att de sen saknat en politik för förändring är en annan sak.)
På senare tid har vänsterkrafter allt för ofta hakat upp sig på ordet ”identitetspolitik” som ett sätt att förminska den rättighetskamp som andra grupper, som transrörelsen, faktiskt slagits för.
Istället har man försökt anpassa politiken så att den inte ska störa ”vanligt folk” och det är en del i förklaringen till hur vänstern i hela EU har misslyckats så grovt eftersom man nu, när kriserna kommer slag i slag, inte har någon positiv berättelse alls om frihet och en bättre värld att erbjuda.
Bara försvar av det som varit. Och lite höjda skatter för de rika.
Teoretiskt bottnar det här i en märklig syn på ordet klass, alltför många tror att en klass är detsamma som en viss kultur, ett visst levnadssätt, en gemenskap genom att man delar samma vardag. Men klass handlar om relationen till produktionsmedlen, det är löntagarnas ekonomiska villkor som skapar klassen men i den finns alla möjliga reaktionära och progressiva kulturer.
Och ska man med den makt som finns i en klass försöka åstadkomma ett bättre samhälle så är det i de progressiva kulturerna som stödet finns.
Ja, det gäller just nu framför allt klimatfrågan.
Tanken att en fattig undersköterska inte ska utmanas med den omställning som vi alla kommer göra är reaktionär eftersom den inte leder framåt. Dessutom är den föraktfull mot just undersköterskan som framställs som ett offer och inte en aktiv kritisk självständig person.
Självklart vet de sämst betalda löntagarna i Sverige om klimatkrisen lika mycket som partiledningar. Självklart kan de ta det moraliska ansvar som de rika vägrar ta. Självklart vet de mer om hur vi kan leva hållbart eftersom de faktiskt gör det i betydligt större utsträckning idag, än andra. Det är inte de rika som cyklar i våra småstäder, det är inte de stora gräsmatteägarna som odlar utan det är de med små tomter och liten yta som gör en insats för lite egen mat, härlig fritid, sund syn på kommersialism och konsumtionssamhällets vanvett. Ja, det är ofta låginkomsttagare, oftast kvinnor och oftast lite äldre. Och nej, de röstar inte på SD om ett vänsterparti föreslår en bättre omställning även för individers konsumtion. De blir snarare bejakade i att deras insats faktiskt betyder något.
I vardagen finns klimatkampen som – om man bara utgår ifrån den – kan skapa styrka nog att bekämpa fossilkapitalet.
Jo, det betyder stora klimatinvesteringar.
Ja, det betyder ökad resefrihet med gratis kollektivtrafik.
Men det betyder också en annan mat, ett resande utan flyg och en politik som inte stöder ökad fossil energi just när den måste bromsas akut.
Det är inte brist på visioner att plocka fram ur vardagen.
Ändå detta magplask rakt in i debattdammen där den individuella friheten blir att få fortsätta förstöra vår gemensamma framtid.
Måste det vara så här?
Det finns en opposition inom partiet och inom lokala miljörörelser där många V:are är aktiva för en annan politik. Lojaliteten inför valet skapar sedvanlig intern tystnad.
Men valet är inte slutet, utan början på en förnyad politisk klimatkamp.