Innan Sverige införde fri aborträtt 1975 åkte kvinnor härifrån till Polen för att få genomföra en abort. Det var en viktig seger för kvinnors rätt till sin egen kropp. En skulle kunna tycka att vi därifrån bör gå framåt, men vi vet att framgångar inte kan tas för givet. Polen har numera en av de mest restriktiva abortlagarna i Europa sedan de 1993 förbjöd abort utom vid våldtäkt, incest, svåra missbildningar eller om graviditeten är livshotande för kvinnan. Sedan dess har dock starka krafter velat gå längre och förbjuda abort helt.
När Donald Trump blev president i USA gick han direkt till attack mot aborträtten genom att strypa allt bistånd till organisationer som arbetar med abort. Han gjorde det till sin mission att också inskränka aborträtten på hemmaplan. Något som infriades samtidigt som vi mumsade sill och dansade runt midsommarstången. Detta 50 år efter att amerikanska högsta domstolen slog fast rätten till abort i USA och borde ses som en självklar rättighet vid det här laget. Samtidigt som delstater nu förbjuder rätten till abort, vill amerikanska åklagare att det ska bli möjligt att övervaka kvinnor som laddar ner gravidappar.
Fri abort är en förutsättning för att alla barn som föds ska vara välkomna, men framför allt är det en hälsofråga för kvinnan, både fysiskt och psykiskt. Det är kvinnans rättighet och kvinnan som själv måste avgöra om och när hon vill ha barn. Ingenstans har det visat sig att kriminalisering eller inskränkning av aborträtten minskar antalet aborter. Det innebär bara farligare aborter där kvinnor utsätter sig för större fara med risk för sina liv.
Rätten till säker abort är som lagfäst i Sverige, men Polen och USA är en påminnelse om att den är långt ifrån en självklarhet. Tvärtom ifrågasätts denna rättighet ständigt av reaktionära krafter. Runt om i världen, men också här i Sverige.
I Sveriges riksdag har vi samarbetspartierna Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som utgör det främsta hotet mot aborträtten. De har länge drivit på för en restriktivare aborträtt. De handlar bland annat om att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till 12 och att gränsen för sena aborter ska sänkas till vecka 19 från dagens 22.
Hur mycket än Ebba Busch viftar med abortkontrakt som någon slags säkerhet och försök att tysta ner de röster som varnar för att abortmotståndarna ska få luft även här, så går det inte att komma ifrån att hon i egen hög person vill inskränka aborträtten.
Hon väljer dock att angripa den på ett annat sätt, nämligen genom att tala om samvetsfrihet. Vårdpersonal ska enligt henne och kristdemokraterna kunna vägra att ge abortvård.
En abort är inte av karaktären som går att skjuta upp hur länge som helst och det bästa är därför att få en bra abortvård så tidigt som möjligt. Handlar det dessutom om en sen abort där beslutet kanske kommit i samband med ultraljud som visar fostret är skadat, så är spannet mellan det egna beslutet och när aborten senast måste utföras oerhört kort. Däremellan ska en ansökan göras och handläggas av Socialstyrelsen och därefter ska du få en tid att få den genomförd. Varenda dag är därför viktig.
Om vi då skulle tillåta personal att vägra ge denna vård skulle det kunna få förödande konsekvenser. En sådan politik kan därför inte betraktas på annat sätt än direkt kvinnofientlig.
Kvinnors rättigheter har aldrig givits oss, vi har kämpat och tagit oss dem. Många av våra förkämpar och samtida medsystrar har fått sätta livet till. I vägen har det alltid varit reaktionära krafter som har försökt stoppa oss och som velat ta ifrån oss våra rättigheter.
Istället för att behöva kämpa för att bevara våra rättigheter behöver resurserna till abortvården förstärkas. Kampen för mänskliga rättigheter måste gå framåt. Jag vill inte att min dotter och andras döttrar ska behöva återuppta kampen som deras mormödrar redan har vunnit.
