Gamla tant Hulda i grannbyn har dåligt samvete för att hon kör sin dieselbil två mil varje vecka. Hon behöver ta sig till samhället där livsmedelsaffären finns. Hon ber liksom om ursäkt för detta. Samtidigt övar Jas-plan över våra byar och långtradarna transporterar varor på landsvägen utanför hennes hus. Ofta onödiga varor. Till stor del på grund av att medier, som skriver om att vi ska ta klimatkrisen på allvar, tillåter reklam för sådant som ökar klimatkrisen.
Vid middagsbordet härhemma meddelade häromdagen en frustrerad vän hur bisarrt det känns att hon släcker lyset när hon lämnar ett rum, investerar i led-lampor och stänger datorn när hon inte använder den. Frustationen vällde fram när hon fick veta att ”arbetet med att gräva fram bitcoin och andra kryptovalutor ur datorer kräver lika mycket el som storstäder”.
Dessutom, det ska erkännas, är jag fly förbannad på Amazons Jeff Bezos och den där Richard Branson som turistar i rymden medan jag av klimatskäl år efter år avstått från flygresor till den där värmen jag längtar efter.
Ska gamla tant Hulda, den frustrerade vännen vid köksbordet och jag avstå och försöka ta ansvar medan ett antal skitstövlar beter sig som de gör? Jo, det lär vi fortsätta med. Men när brister det? När börjar det kännas så meningslöst att göra det nödvändiga när andra inte gör det?
Det är här vi har ett av de problem som gör att klimatkrisen är så svår för världen att ta sig ur. Förebilder, reklam, influencers, försäljare, kvartalsrapporter – allt drar åt fel håll. Mer än så: själva det ekonomiska systemtänkandet drar åt fel håll. Och politiker av olika sjatteringar bidrar genom retorik som är så korkad. I Sverige älskar politiker, av alla upptänkliga färgkombinationer, att utmåla sina insatser som så genuina att ”vi ligger i fronten”. Men att vi inom landets gränser släpper ut mindre per person än vad man gör i många andra länder beror ju i första hand på att vi får lika mycket el per person från vattenkraften som de i andra länder får från all elproduktion… Det vore ju klädsamt om någon ledande politiker medgav det.
Ska vi vara ärliga – även om det svider – så har vi dessutom lyckats minska de nationella utsläppen i takt med att jordbruk lagts ner och importen av mat ökat. Och när vi blev så rika att vi kunde dra till Maldiverna, för att njuta av stränder som kommer att läggas under vatten för att vi har råd att dra till Maldiverna. Istället för att ta moppen till närmsta sandstrand så minskade våra ”nationella utsläpp” eftersom utrikesflyg inte räknas. Vi älskar hyckleri när det gynnar oss själva. Och den politiska retoriken bygger till stor del på hyckleri. Även om den levereras i Glasgow.
I en värld där de största klimatskurkarna kommer undan – den rikaste procenten i världen släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som den fattigaste hälften av jordens befolkning – kommer vi inte att klara några som helst klimatmål. Men å andra sidan, om alla de som försöker leva hållbart tröttnar för att det känns meningslöst kommer vi heller aldrig att nå målen.
Och vi som tillhör världens övre medelklass – de allra flesta som bor i Sverige gör det – måste inse att det bästa vi kan göra är att inte göra allt vi har råd med. Vi måste någon gång fatta att det finns koldioxid i varenda krona som omsätts. Visst är det så att varor och ibland också tjänster produceras allt mer energieffektivt genom smartare teknik – men klimatvinsterna äts så lätt upp av att vi konsumerar mer i snabbare takt.
I gamla tant Huldas by lyser nu till jul hundrafalt fler led-lampor – i slingor med kort livslängd – än gamla glödlampor. Tillverkade i Kina. Med hjälp av kolkraft. De rikaste då? Som tär mest på planeten och skadar de planetära processerna mest? Sådana som Jeff Bezos.
Enligt gamla tant Hulda – som är allt annat än socialist – måste det bli så att de fråntas sina rikedomar. Istället för att gödas av den vulgära globaliserade kapitalismen som helt uppenbart är alltför kreativ för planetens, samhällets, demokratins och människors bästa. Jag nickar bifall. Och säger att hon inte behöver känna skam för att ta bilen till Coop en gång i veckan.