Mycket tyder på att något djupgående möjligen är på väg att inträffa i svensk väljaropinion. Jag har i denna spalt tidigare skrivit om den opinionsbomb som briserade i våras när Göteborgs universitet – i form av den årliga så kallade SOM-undersökningen – la fram klara enkätsvar som visade att en majoritet av svenska folket ogillar principen med vinster i välfärden. Forskarna var förvånade, nästan litet uppjagade över resultatet. Ännu mer skakad var faktiskt Jan Björklund fast han försökte dölja det så gott han kunde. Men lika oroad borde Stefan Löfven ha varit när till och med många borgerliga väljare står till vänster om den socialdemokratiska partiordföranden i denna fråga.

I söndags kom en ny mätning från SVT som konstaterade ytterligare en viktig sak: Att en majoritet av väljarna, inklusive Alliansväljare, anser att välfärden har försämrats de senaste åren. Larmen har gått från läkare, barnmorskor, lärare och andra grupper och den bild som ofta ges av dessa larm som kommer medialt droppvis är ju en sammanhängande och stor oljemålning av skattesänkningarnas dystra effekt på välfärden. Även många moderata väljare menar uppenbarligen att välfärden har försämrats på senare år. Moderaternas partisekreterare hade det kämpigt när han försökte släta över denna opinionsmätning.

Här har vi alltså en situation där det verkar som om den svenska väljarkåren, liksom på egen hand, utan några konsulter, i själva verket är på väg att skapa en egen agenda för det kommande valet: För satsningar på välfärden och med kritik eller direkt motstånd mot skattesänkningar som urholkar välfärden. Och inget av de två stora partierna förmår kanalisera dessa stämningar! Vänsterpartiet gör det naturligtvis, men av olika skäl tror inte de stora väljargrupperna på Vänsterpartiet.

I Anders Borgs höstbudget är det femte jobbskatteavdraget det centrala inslaget. Femton miljarder ska gå till skattesänkningar. Och man får onekligen känslan av att både Reinfeldt och Borg inte ens själva känner att det där är i fas med väljarnas framväxande agenda.

Att ibland kunna tala om ”folket” och säga att ”folket” är på väg att bygga sin egen dagordning är inte populistiskt. Det är uppenbart att svenska folket uppfattat det centrala sambandet: Satsningar på välfärden löser också mycket (om än inte allt) av arbetslösheten. Det märkliga är att Stefan Löfven inte vågar hämta politisk vitalitet ur det attitydskifte som kan vara på väg. När han debatterade mot Reinfeldt pratade han helst om den globala konkurrensen och sa inte mycket om välfärden eller de jobb den kan skapa.

Folket eller politikerna? Den stora frågan är om folkets dagordning ska hinna växa sig så pass stark att den påverkar politikernas.