Det är något sjukt om en rödgrön regering tvingas administrera en borgerlig budget. Det är tragikomiskt om det slutar med att klimatminister Isabella Lövin blir den som formellt avvecklar flygskatten. Och sänker priset på diesel. De gröna väver in sig i allt snårigare mönster med motivet att det hade kunnat bli än värre annars. Det är sant. Det hade kunnat bli än värre annars. Men långsiktigt? Vore det inte bättre att synliggöra att man står för något annat än det man nu tvingas administrera som vore man tjänstemän och inte politiker.

Erkännes, det är en svår balansgång. Ska man vara kvar som minister med motivet att man har möjlighet att formulera bisatser även om huvudsatserna går en emot? Blir det till slut inte helt förvirrande för de väljare som är sådär lagom intresserade av politiken? Vilket tycks vara de flesta. Hur går det då långsiktigt? I nästa val?

Jag är övertygad om att De grönas stora misstag har varit att ta så lätt på opinionsbildning för de systemförändringar som dess ideologiska grund ändå kräver. Hur många väljare idag kopplar samman frågor om sänkt arbetstid, militär nedrustning och medborgarlön med klimat- och miljöfrågan? Knappast någon. Kopplingen har ju upphört i den politiska retoriken med dess opinionsbildning. Politiken bedrivs därmed i stuprör. De grönas stuprör är grönare än de borgerligas. Sant. Men det blir likt förbannat bara ett stuprör, inte en sammanhängande väv. Det är det som är den snuttifierade politikens förbannelse. Drömmen om ett annat samhälle reduceras alltför mycket till några hundra kronor i flygskatt. Ett gott steg i stupröret, men som en flugskit på väven. Och nu, om man väljer att sitta kvar i regeringen, skall man till och med låta flygskatt och dieselskatt rinna ut.

Det tragikomiska är att det mycket möjligt blir så att koldioxiodutsläppen minskar något nästa år när högerns budget skall genomföras. Det beror i så fall inte på budgeten i sig, utan på att vi går in i en lågkonjunktur där den ekonomiska tillväxten mattas, konsumtionen minskar och investeringar, som i kortsiktigt perspektiv genererar utsläpp under byggtiden, också minskar. Så kan det gå, och Busch Thor och Svantesson kan berätta en saga om att deras budget minsann lett till minskade klimatrelaterade utsläpp. Politisk retorik har inte alltid med verkligheten att göra. Det gäller bara att hålla masken, träna på rollspel och se ut som om man menar allvar.

När detta skrivs vet vi ännu inte hur det blir med regeringen. Vi vet inte heller hur det slutar för Miljöpartiet. Att partistyrelsen sagt ja till medverkan i en regering som förhandlat med C och L vet vi. Hur många som röstade för och hur många som röstade emot har inte offentliggjorts. Inte heller om statsråden, som också sitter i partistyrelsen, fick vara med att rösta om sin egen framtid. En något sånär kvalificerad gissning är i vart fall att socialdemokraternas riksdagsgrupp och ledning varit mer överens om fortsatt regerande än miljöpartisterna varit. Allt annat vore konstigt. Ett traditionellt maktparti är ju ändå ett maktparti. Den formella makten är viktig, det politiska innehållet mindre viktigt. Man kan alltid motivera med att det är bättre att få skriva många bisatser än inga alls. Eller som Pär Nuder uttryckt det om att vara i opposition: man skriver i vatten, det bara försvinner. Så kan man se på det. Om man är maktparti mer än opinionsbildande parti. Det man gör i opposition må vara meningslöst för stunden, men kan vara allt annat än meningslöst inför kommande val. Om man vill något. Om man inte bara söker makten i sig och lägger sig så nära sina motståndare att man blir ett mähä. Det finns alltför många mähän i riksdagen.