”Då blir det ingen affär.”
Jag erbjuder mig att betala, men mannen svarar inte. Jag trugar men han går bara, verkar vilja ta sig därifrån så fort som möjligt. Matlådan blir liggande kvar på disken. Han var med och byggde landet. Nu kan han inte ens köpa lunch.
Att äta på något annat ställe i närheten är nog inte aktuellt. I Södersjukhusets entréhall finns tre ställen att köpa en bit mat. Bara Pressbyrån tar emot kontanter. När jag är där, trängs ett tiotal personer i kön till kassan. Sittplatser saknas helt.
Inga problem förstås om man är ung och har hälsan. Men knappast optimalt för den som tar sig fram med en rullator eller känner sig lite skröplig efter att ha träffat läkaren.
Det hela känns signifikativt för den obarmhärtiga digitalisering som just nu pågår i Sverige. Det gäller inte bara kontanthantering utan även ett helt myndighetssverige där det blir allt svårare att verka utan Bank-ID och Swish. Enligt Pensionärernas riksorganisation, PRO, befinner sig cirka en miljon svenskar helt eller delvis i ett digitalt utanförskap. Nu är det inte ens en självklarhet att det går att betala på det sätt man vill på ett av Sveriges största sjukhus.
När jag pratar med presstjänsten på Södersjukhuset säger de att det är för få som betalar kontant, det rör sig bara om ett par hundralappar i veckan. Möjligheten finns bara för patienter som är inlagda på sjukhuset. Compass Group AB som äger restaurangen Bistro A som nämns i början, vill inte låta sig intervjuas. Men de skriver i ett kort mejl att de inte längre tar emot kontanter då de flesta konsumenter väljer andra betalningsmedel. De hänvisar också till säkerhetsskäl.
Men Compass Group är inget litet familjeföretag. De omsätter tre miljarder om året och är specialiserade på kunder inom vård och omsorg. Man kan tycka att detta miljardbolag borde ha förutsättningar att kunna hantera kontanter, när de fått uppdraget att servera mat på just ett sjukhus. Utöver Södersjukhuset serverar Compass Group mat på nio andra sjukhus i Sverige.
När det gäller den matvagn och restaurang som drivs av Södersjukhuset själva, verkar det oklart om det ens är lagligt för dem att neka kontanter. I förhållanden mellan staten och den enskilde, är rätten att avtala bort kontanter som betalningsmedel begränsad. Sjukhusets jurister menar att hanteringen är korrekt och kraven bara gäller utgifter relaterat till vård och behandling.
Men juridikprofessor Olle Lundin i Uppsala är osäker:
”Det är ett gränsfall. Det borde granskas av JO tycker jag. Sverige är som vanligt ett extremland där landets valuta inte ens gäller på ett sjukhus.”
På de andra sjukhusen i regionen verkar det dock fungera. Karolinska sjukhuset, St Göran och Danderyds sjukhus erbjuder alla möjligheten att betala kontant vid restauranger och caféer. Och när jag pratar med PRO är man inte imponerad över hanteringen på Sös.
”Vi tycker att det borde gå att betala på det sätt man vill och känner sig bekväm med i alla sammanhang. Inte minst på ett sjukhus där man kan förvänta sig att få betala med kontanter, och därmed kanske inte har några andra betalningsalternativ med sig”, säger Ola Nilsson på PRO.
Restaurangerna hyr sina lokaler av Locum som ägs av Region Stockholm, men de har inte ställt krav i upphandlingen på att hyresgästen behöver ta emot kontanter som betalningsmedel.
I en skriftlig kommentar öppnar Personalregionrådet Robert Johansson (S) för att se över kraven.
”Den tidigare majoriteten kravställde inte detta. Likt många verksamheter i samhället kommer även Region Stockholm behöva se över kontanthanteringen. Det är självklart något vi ska titta på.”
Det gör han isåfall rätt i. Räknar man bara i kronor är det förstås korrekt att några hundralappar i veckan inte är särskilt mycket. Men man kan räkna på ett annat sätt också. Några hundralappar i veckan motsvarar också ett par personer. Medborgare. Som nekas att köpa lunch på ett av Sveriges största sjukhus.
Det är faktiskt inte rimligt. Ett miljardbolag och en stor vårdinrättning som Sös borde ha möjlighet att ta emot betalning av alla sina besökare. Att kunna samordna det hela för att hålla kostnaderna nere borde inte vara en oöverstiglig sak. De flesta andra sjukhus och i princip alla andra länder lyckas med den saken.
Det hela är en del av en olycklig trend. Det digitala utanförskapet ökar och infrastrukturen för grundläggande betaltjänster monteras ner. Det drabbar inte bara de äldre utan även andra grupper som personer med funktionsnedsättning eller nyanlända.
Det minsta vi kan göra för den generation som byggde folkhemmet är att se till att de kan få betala på det sätt de vill, när de besöker vården. Att mitt eget läkarbesök var närmast kostnadsfritt är ju faktiskt deras förtjänst.
