Sverige går åt fel håll vad gäller gigjobben. I juni fick Arbetsmiljöverket den senaste bakslagsdomen mot sig: Förvaltningsrätten i Malmö tyckte nämligen – tvärt emot vad myndigheten framhållit i sitt ärende – att gigbolaget Taskrunner inte kan anses vara arbetsgivare åt de personer som utför arbete som så kallade ”runners”. I domen beskriver rätten hur bolaget i princip inte rimligtvis kan betraktas vara mer än en plattform som kopplar samman beställare och utförare och handhar lite administration runtomkring. De uppdrag som utförs är bortom bolagets kontroll. Dessutom, vilket poängteras, handlar det om frivilliga uppdrag. Den som utför ett arbete gör det frivilligt och det är bland annat därför, menar förvaltningsrätten, som bolaget i fråga inte är arbetsgivare. Verket har överklagat domen till kammarrätten, men nuläget påbjuder en berättigad fråga.
Om ingen är arbetsgivare, ingen är arbetstagare och vad som utförs inte är arbete – vad är ett ”gig” egentligen då? Det här borde vara utrett redan, men Sveriges myndighetsvärld var inte tillräckligt på tårna när branschen bredde ut sig och därför sitter vi nu här 2021 och dividerar hur något ska regleras och vad något ska kallas – som tillåtits växa och frodas och normaliseras i flera år. Nu råder ett vakuumliknande tillstånd över vad som blir allt vanligare i Sverige. Att anställa utan att anställa, att beställa utan att vara beställare, att sysselsätta andra i arbete utan att kalla det arbete och utan att behöva ta en millimeters ansvar.
När det ska avgöras huruvida någon rättsligt är att betrakta som arbetstagare i Sverige görs en helhetsbedömning i vilken man bland annat prövar beroendeställning mellan bolag och den som utför arbetet. Egenanställningar och gigjobb paketeras och säljs in som flexibla arbeten för alla som själva vill välja sina tider. I skymundan hamnar verkligheten: Att många som tvingas till gigbranschen inte har något annat val, då den traditionella arbetsmarknaden svikit. Absolut finns säkert någon som bara tar något kort påhugg då och då för att det är kul, men precis som med egenanställningsbranschen är det mestadels människor med svag ställning på arbetsmarknaden som hänvisas till gigjobben. Hänvisas – eller tvingas, beroende på hur man ser det. Kan arbete i bredare mening räknas som frivilligt över huvud taget? Det dräller inte runt särskilt många ekonomiskt oberoende gigjobbare där ute direkt.
Egenanställnings- och giglobbyisterna har verkligen lyckats sätta världsbilden här. Inte bara används de två begreppen vitt och brett i samhället, trots att ”egenanställning” över huvud taget inte är en anställning som existerar i lag och att ”gig” som bekant är ett grumligt uttryck för ett arbete utan tillstymmelse till säkerhet och trygghet. Den av branscherna själva utmejslade grundpremissen klingar dessutom igen i domstolarna. Det märks inte minst då en förvaltningsrätt resonerar om arbeten som utförs ”frivilligt” som skäl för att avslå ansvarsutkrävande.
Det finns tre parter inblandade i ett gig, vad det än är som utförs. Gigbolaget, den som vill få något gjort och den som får det gjort. Om bolaget inte behöver ta ansvar för den som utför arbetet är det alltså någon av de andra två. Antingen faller lotten på beställaren och då är det gemene man som bara ville bli av med sitt skräp, ha en stor möbel fraktad till sig billigt eller få golvet bytt i något rum. De leder och fördelar arbetet på plats, vet om det i förväg och som styr över hur det ska utföras. Egentligen – om än oprövat rättsligt – skulle det kanske vara mer lättsmält för en domstol att se beställaren som arbetsgivare.
Annars finns bara en väg kvar. Det är att den som tar ett gig helt enkelt får skylla sig själv. Då är det den personen som får ta smällen när myndigheter knackar på, eller ännu värre när det sker ett olycksfall i arbetet. Några sådana ärenden har inte prövats än och framtiden får avgöra: Ska giggarna helt enkelt skylla sig själva?
