Gert Gelotte skrev förra veckan en bra ledare här i ETC Göteborg om faran för demokratin om ett enfrågeparti som Demokraterna tillåts kidnappa ett val. Jag tror vi alla har frågor som vi bryr oss så mycket om att utfallet riskerar bli viktigare för oss än demokratin.

I en artikel (SvD 4/11 2017) påstod Jørgen Randers (professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan BI i Oslo) med flera att Kina visat att diktatur är det enda sättet att rädda världen på. Enligt Randers kan inte demokratiska beslut vara tillräckligt radikala och därför kommer det ta för lång tid för demokratin att ändra våra beteenden.

Journalisten Ola Wong skrev ett svar till försvar för demokratin (SvD 9/11). Enligt honom byggde synen på diktaturers, och särskilt Kinas, styrka på förenklingar. Miljörörelsen har inte sitt ursprung i Kina eller andra diktaturer, för där blir du satt i fängelse eller dödad om du deltar i miljöprotester. Kina har visserligen kommit med långtgående miljölöften. Men eftersom Kina som diktatur saknar transparens vet ingen vad löftena är värda. Och som Wong betonade kan du inte lyssna på löftena utan att ta hänsyn till de miljöproblem som Kina brottas med. Kina släpper till exempel ut cirka dubbelt så mycket växthusgaser som USA och tre gånger så mycket som EU. Bara för att nämna ett exempel som Wong tar upp.

Men sedan (SvD 19/4 2018) bytte Wong fot och skrev ett försvar för Svenska Akademiens feodala organisation. Som om han ville visa hur lätt hjärtefrågor får oss att glömma demokratins värde. Wongs argument var att alla de problem han pekat på i den nuvarande kulturpolitiken visar att kultur inte ska styras av folkvalda: ”Politiker tenderar att vara klåfingriga, i motsats till kungen är deras karriärer nämligen beroende av det.”

Så när det gäller miljöpolitik menar Wong att vi ska ha tilltro till demokratin. Men inte när det gäller kultur. För där har Wong, kungen och Svenska Akademien svaren. De svaren vill inte Wong underställa den representativa demokratin. Men varför ska inte normkritik vara norm när regeringen har mandat för det?

Jag anser att Wong har rätt i mycket av sin kritik av hur normkritik blivit en norm som inte kan kritiseras. Men jag underkänner inte demokratin för det.

I en demokrati kan jag inte förvänta mig att kulturpolitiken kommer bli exakt som jag vill. Vi röstar på de representanter som bäst motsvarar våra åsikter. Väldigt sällan delar de våra åsikter till 100 procent. Än mer sällan får de mandat att driva sin politik utan kompromisser. Om de överhuvudtaget får mandat. I frågor som vi tror oss ha svaret är det här svårt att hantera.

Roberto Stefan Foa och Yascha Mounk har visat hur andelen som anser att det är vitalt att få leva i en demokrati har minskat över hela världen, inklusive Sverige. Istället har tilltron till auktoritära lösningar ökat. Starkast är tendensen bland unga.

Den upplyste despoten är och har alltid varit en väldigt lockande lösning. Den är så enkel och vacker. Som i den hyllade ”Black Panther” där superhjältarna kommer från en hemlig och utopisk monarki i Afrika. Lyckan är beroende av den rättmätige arvingen till tronen. Ingen tråkig demokrati med remissrundor och landstingsval.
Men tanken är bara lockande om du kan stanna i fantasin. Har du testat systemet i verkligheten inser du att den osexiga demokratin är överlägsen.

Som när Wong beskriver Kinas miljöpolitik. Den upplyste despoten finns inte i verkligheten. Ingen mänsklig varelse är expert på allt eller vet hur alla har det.

Randers vet troligtvis väldigt mycket om våra miljöproblem. Men förstår han eller någon annan mänsklig varelse hur de påverkar alla andra individer i världen? Gör miljökunskapen honom kunnig i hur politiken bäst styrs för att uppnå ett visst mål? Vad händer med alla andra värden som påverkar oss och som i sin tur påverkas och påverkar miljön som Randers inte är expert på?

De enda som kan utvärdera om en idé är rätt är de individer som påverkas av den. Oavsett hur sann du själv tror att din idé är. Därför behöver alla idéer underkasta sig demokratins kohandel och utvärdering. I en demokrati får du acceptera att inget någonsin kommer bli exakt som du själv vill, för du är inte är ensam om att ha en vilja. Tack och lov.