Han nekades ersättning av Försäkringskassan. Han blev genuint chockad över att Försäkringskassan varken trodde på honom eller läkaren.

Men det denne låssmed då gjorde var att plocka ut alla beslut om sjukpenning för samtliga anställda på – Försäkringskassan! Han gick igenom besluten för ett år. Under det året hade myndigheten gett avslag till cirka tre procent av alla som sökt sjukpenning. Men när Försäkringskassan behandlade sina egna kollegor visade det sig att endast tre promille fått avslag! Ha, där fick de, utbrast jag i en skadeglad artikel.

Den enorma skillnaden i nekanden av sjukpenning visade på det godtycke som existerar i sjukförsäkringen – och det visade förstås också att en tjänsteman har lättare att känna empati med en tjänstemannakollega än med en låssmed eller någon annan kroppsarbetare.

Framför allt avslöjade historien ännu en gång att de svenska trygghetssystemen på avgörande punkter har havererat.

I förra veckan rapporterade medier om en undersköterska på Kungälvs sjukhus som i våras frivilligt anmält sig att arbeta på en covid-avdelning. Efter en tid blev hon smittad och effekterna av sjukdomen gick inte över. Hon blev tvungen att sjukskriva sig under lång tid. Efter sex månader blev hon uppringd av Försäkringskassan som meddelade att hon skulle få sin sjukpenning indragen. Sådan är regeln: Efter 180 dagar måste man söka ett nytt jobb på arbetsmarknaden – ersättningen dras in.

Tiotusentals och åter tiotusentals har drabbats av utförsäkring. Förtroendet för myndigheten är lågt bland allmänheten och den är sedan länge en av de mest avskydda myndigheterna.

”Ett starkt förtroende ligger i allas intresse”, kommenterade myndighetens generaldirektör de usla förtroendesiffrorna. Jo, tack.

Försäkringskassan blev under 00-talet i praktiken ett slags laboratorium för det hårdhudade experiment i marknadstänkande som de så kallade Nya Moderaterna stod för. De kallade det arbetslinjen. Incitamenten skulle öka att hitta jobb. Tanken var att sätta ordentlig ekonomisk press på människor med sjukpenning så att de såg till att skaffa sig ett jobb istället för att slöa sig fram på bidrag.

Åren innan omläggningen gjordes hade en omfattande fuskdebatt dragits igång i medierna, en debatt som vilade på ytterst svag grund, vilket forskaren Björn Johnson visade i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron”. Debatten omdefinierade i själva verket sjukfrånvaro från att handla om arbetsmiljöproblem till att handla om enskilda individers påstådda fusk.    

Fredrik Reinfeldt – som idag otroligt nog uppfattas nästan som en snäll socialliberal ur ett mer idylliskt förflutet – och hans regering drev igenom en sjukförsäkring som hör till de hårdaste i hela OECD.

Otaliga människor har sedan åtstramningen stångats förgäves med Försäkringskassan och till slut tvingats ge upp och utförsäkrats.

Det sjukaste i allt detta är att den rödgröna regering som tog makten 2014 nästan inte gjorde någonting för att ändra på ordningen. Tvärtom gav man order i ett regleringsbrev till Försäkringskassan om att sjuktalen till varje pris måste pressas ned, vilket bara förvärrade allt och ökade avslagen.

Utförsäkringarna blev fler och fler.  

Först 2018 tillsatte den rödgröna regeringen en utredning som skulle komma med förslag till reformering. Den utredningen kom i vintras. Den föreslår några åtgärder som skulle göra läget bättre. Men inget har hänt. Är det det vanliga problemet vi ser, att S inte vågar ta strid med C och L som en gång med M sjösatte hela detta haveri? Jag vet inte.  

Sjukförsäkringen har blivit en evig följetång i debatten. Medicinsk expertis och arbetsrättsjurister avrådde bestämt regeringen Reinfeldt från att genomföra åtstramningarna 2008. Samtliga fack har pressat på de rödgröna regeringarna att reformera systemet. Jag skulle tro att en del av det ökande högerpopulistiska missnöjet har sin rot i den nya osäkerhet som Reinfeldts nyliberala reform skapat bland många utsatta människor.

När en undersköterska som bokstavligt talat offrat sig under coronapandemin får ta emot ett chockerande samtal från Försäkringskassan om att hon står vid utförsäkringens rand, då borde gränsen vara nådd. Men genom åren har det ena upprörande fallet efter det andra rapporterats utan att något hänt.

Detta är en skam, varken mer eller mindre.