En vän till mig hör till den där sjukstatistiken och är tillbaka efter en tids sjukskrivning. Samtidigt söker hon också andra jobb. Nästan vad som helst, bara inte lärare. Vad som skulle få henne att stanna? Kanske en lärarassistent. Mellan varven lyses dagarna upp av den energi som barnen ger, men det räcker inte i längden. Andra har redan lämnat. Många av dem som är kvar sliter hårt för att orka. Försöker vikta hur mycket det är värt.

En rask rundfrågning i den ganska lärartäta bekantskapskretsen ger en och samma bild: ingen efterlyser mer pengar i första hand.

Att lägga mindre tid på administrativa uppgifter ligger högt på listan. Att kunna få mer tid att undervisa barnen och att följa upp vad de lärt sig, samt att planera sin undervisning. Att slippa det fruktlösa eviga utvärderandet som förflyttar tid från kateder till arbetsrum. Att hinna med jobbet under arbetstid. Att slippa försöka synka alla föräldrars scheman med sitt eget för utvecklingssamtal.

Ständigt kommer också en önskan om mindre barngrupper.

Trots att landets ekonomi är god fokuserar fackliga företrädare mindre på löner, i förra veckan hette uppropet till exempel ”renodla uppdraget”.

Förra året släppte Lärarförbundet en rapport som uppföljning på Arbetsmiljöverkets föreskrift om rimlig arbetsbelastning. Den slog fast att 40 procent av medlemmarna i landet inte hinner med sina arbetsuppgifter. Även då låg Göteborg i det sorgliga toppskiktet av sjukskrivningar.

Argumentet att höja status med högre lön må vara relevant när jobbet går att utföra riktigt, men i dagsläget är inte lönen det stora problemet. Alltså är det inte potter av extra pengar till extra duktiga lärare som måste till, men det är förstås en praktisk lösning för politiker. Det syns, man kan skriva fina pressmeddelanden och det går ganska fort.

En höjd lön är förstås betydligt billigare än en till.

De är inte gratis, men det finns förslag på lösningar. Ett kallas tvålärarsystem. Det finns i Göteborg, men är inte vanligt och har dragits in på några ställen till följd av besparingar.

Ett klassrum, två lärare. En undervisar, en observerar. Eller så delar man på klassen vid olika tillfällen. Hur som helst så blir ansvaret delat och så även bördan. Lärare vittnar om att det också ger en tryggare miljö för barnen. Färre tillfälliga vikarier, fler som hinns med när de behöver hjälp, samlad bedömning inför den inte sällan stressande betygssättningen. Tvålärarsystemet är förstås inte oproblematiskt. Lärarförbundet ser det till exempel som en i grunden bra idé, men menar att det hjälper föga så länge behöriga lärare saknas, samt att det inte hjälper om klasserna växer. Men om, bara om det gick så hade det förstås avhjälpt det största problemet, alltså arbetsbelastningen. Det hade också medfört en tryggare arbetsmiljö för de lärare som upplever hotfulla situationer.
Skeptikerna efterlyser därtill mer forskning – men experimentet med den situation barnen befinner sig i nu kanske inte heller är att föredra. Och lärarbristen består – men något måste till för att behålla dem som finns och kunna locka in nya.

Det påminner inte så lite om läget för sjuksköterskorna som hoppar strömhopp ur den åtstramade offentliga vården. Enerverande är att vår välfärd rasar till följd av kostnadsbesparande effektivisering och ineffektiviserande new public management – medan alla ser det hända. Ändå får det inte kosta mer. Hur det blågröna regionstyret kunde bli omvalt när Sahlgrenska ser ut som det gör kommer för mig att förbli ett mysterium.

År efter år kommer larmrapporter om att lärarna inte pallar. Ändå tror Alliansen i Göteborg att högre lärarlöner och särskilda lönetillägg i utsatta områden ska lösa biffen. En satsning som därtill skulle finansieras genom dyrare kollektivtrafik – ta från de miljömedvetna och fattiga och ge till de som fortsätter slitas ut. Moderaterna på riksnivå vill importera lärare från andra länder. Det kan de väl göra, men ett första steg bör vara att se till att de som redan är i yrket stannar. Locka lärare gör man med en rimlig arbetsbörda och i väntan på en större kår måste den avlastas av annan sorts personal.

I Göteborg sätts stort hopp till den nya skolorganisationen som bland annat skulle frigöra resurser. Några sådana har lärarna inte sett till än.

– Vi är väldigt bekymrade över frisktalen och att lärartätheten inte blir bättre i Göteborg utan sämre och sämre. Och man inte hänskjuta det till att vi har en ny organisation som ska lösa allt för det gör den inte. Det spelar ingen roll vilken organisation man lägger utan vad man gör i den, säger Andrea M Meiling som är ordförande i Lärarförbundet i Göteborg.

Lärarna begär inte mycket mer än att faktiskt kunna utöva sitt yrke, att utbilda våra barn. För det behöver de fler kollegor, mindre papperstraggel och reformer som omgående måste få kosta.