Nu är ju politiska vägval mer än ett vått finger i luften och desperata försök att följa en allt mer rörlig opinion. Politiskt ansvarstagande är inte en kortsiktig popularitetstävling. Det var inte för att vinna snabba popularitetspoäng som de fyra partierna ingick avtalet eller som Socialdemokraterna upplät sin partiledare till att leda en minoritetsregering, med blocköverskridande och minsta möjliga stöd i riksdagen. Tvärtom.

Politik handlar till stor del om att laga efter läge och hantera den situation som uppstår. Oavsett om det är en konjunkturnedgång, en överraskande katastrof eller ett ytterst komplicerat parlamentariskt läge efter ett val. Men kanske viktigare handlar politik om idéer. Drivkraften i ett parti är en samling idéer om samhällets utveckling, människosyn, verktyg för förändring och framtidsvisioner – ideologi.

Under veckan som gått har ideologin i politiken blivit befriande tydlig hos Moderaterna och Vänsterpartiet, två av de partier som inte ingår i överenskommelserna i Januariavtalet.

Först det moderata sjukvårdshaveriet i region Stockholm. återkommande kriser och oansvarig hantering från ledningen ledde i veckan till att flera anställda tog bladet från munnen och visade på hur resursbrist och marknadifiering äventyrar patientsäkerheten. Då svarar regionstyrelsens ordförande Irene Svenonius (M) att ”vårdsituationen är under god kontroll”.

Samtidigt som högerns vilja att sänka förtroendet för den offentligt finansierade vården spelas upp för öppen ridå kräver Jonas Sjöstedt (V) att staten avsätter ytterligare tio miljarder till välfärden i kommuner och regioner. Tio miljarder är mycket pengar, visst är det, men inte overkligt mycket i sammanhanget. Ganska rimligt faktiskt för den som vill öka på statsbidragen så att det på riktigt gör skillnad i verksamheten. Dessutom är de nationella finanserna goda och regionernas på många håll oroväckande illa. Och att investera i verksamheter som ger både jobb och välfärd är bland det smartaste en kan göra för att dämpa effekten av en annalkande konjunktursvacka.

För Socialdemokraterna är veckans ideologiska konflikt kring synen på välfärd i allmänhet och sjukvård i synnerhet ett öppet mål och spel på hemmaplan. En match som varje socialdemokrat kan spela och känner sig hemma i. Det är bara att dribbla på med skarp kritik mot stockholmsmoderaterna, så som oppositionssjukvårdsrådet Talla Alkurdi (S) gör med den äran. På nationell nivå kan vi bara tacka Vänsterpartiet. Sjöstedt kunde inte ge socialdemokratin en bättre avgångsgåva än en debatt om resurser till välfärden.

Politiken är så mycket mer än 73 hårt förhandlade punkter och allt som ligger utanför Januariavtalet är alltså inte en del av överenskommelsen. Att öka stödet för att kommuner och regioner ska klara välfärden är ett typiskt exempel på något som ligger utanför avtalet. Det logiska och rätta är att tacka för förslaget och inleda samtal med de partier som utgör regeringsunderlag.

Jag har svårt att tänka mig att vare sig Miljöpartiet, Centerpartiet eller Liberalerna kan anse att välfärden ute i landet har tillräckliga resurser eller att något av partierna vill vara de som stoppar möjligheten att rusta sjukvården stark och säker.

Det kommer inte vara någon som blåser ballonger, hurrar eller bjuder Januariavtalet på tårta på ettårsdagen. Ett sätt att hedra det vore istället att visa på hur samhället kan utvecklas vidare och att politik är mer än ett avtal som är nödvändigt bara för att hålla den extrema högern borta från makten.

Efter ett år av att vara duktigast i klassen av Januariavtalets ingående parter är det hög tid för socialdemokratin att ta kampen för bättre välfärd. Att visa att det är med socialdemokratisk politik en vill bygga framtiden.