Jag tror att han i den stunden vann många hjärtan. Hela hösten fram till nu har varit full av den mest absurda brännmärkningsretorik från de borgerligas sida när Vänsterpartiet beskrivits som ett revolutionärt avgrundsparti som är lika farligt för demokratin som Sverigedemokraterna.
Ett slags kallakrigsretorik har härskat. Och medierna har låtit det passera samtidigt som varken Miljöpartiet eller Socialdemokraterna vågat protestera, trots att de nyss budgetsamarbetade med Sjöstedt.
Jodå, han var tvungen att kasta grus i maskineriet, annars skulle de egna väljarna ha gått i taket. Men det han sa har också betydelse för den politiska debatten i stort. Det gjuter lite mod även i de många socialdemokrater som närapå kräktes när de läste den sextonsidiga regeringsöverenskommelsen. Jag hör till dem.
Visst – jag har hela tiden självklart varit en förespråkare för att Stefan Löfven ska sträva efter att leda en regering fastän jag varit medveten om att priset skulle bli högt. De socialdemokrater som menat att partiet borde ha stigit åt sidan och istället låta en högerregering ta över saknar all realpolitisk insikt. I ett sådant scenario hade högerpolitiken blivit än värre, Sverigedemokraterna förmodligen för gott legitimerats i svensk politik och – för det tredje – ett nedbrytande inbördeskrig brutit ut inom socialdemokratin.
Partier grundas för att de människor som grundar dem och verkar inom dem vill utöva makt, makt att förändra samhället, punkt slut. Partier som inte eftersträvar inflytande kommer av väljarna att stämplas som hopplösa förlorare. Den som vill ha helt rena händer bör inte ställa upp i demokratiska val.
Även Jonas Sjöstedt inser detta; han är uppenbarligen beredd att släppa igenom en Löfvenledd regering som stöds av Centern och Liberalerna, trots den nyliberala karaktären på överenskommelsen, bara han får några garantier för att Vänsterpartiet inte fryses ut för all framtid.
Sverige är numera ett högerland. Det är den bistra sanningen. Bland väljarna är det 60-40 till borgerligheten plus SD. Att Sverige i fyra år styrdes av en rödgrön regering och på fredag troligen får ännu en S-ledd regering, är ingenting mindre än ett mirakel. Miraklet förklaras av borgerlig splittring.
Jag fruktar att många på vänsterkanten inte riktigt har uppfattat hur eländig den politiska situationen egentligen är. Vi kommer exempelvis under ett bra tag ha en situation där en stor andel av arbetarklassen inte är beredd att stödja den vänster som förespråkar ett långt större flyktingmottagande. Det kan med tiden ändras, javisst. Men det är inte i riksdagen som sådana förändringens vindar blåser upp. De kan bara uppstå på gator, torg, vägar – så att säga i de gula västarnas och de sociala rörelsernas värld.
Det närmaste året är det därför helt avgörande att fackföreningar, ilskna rödgröna gräsrötter, hyresgäster och allehanda sociala rörelser ger sig ut på gatorna och på nätet och in i föreningar och partier och visar vad de anser om saker och ting. I långa loppet är det bara det som kan förändra ett samhälles färdriktning.
Det riktigt allvarliga problemet med den överenskommelse som Löfven undertecknat är följande: De nyliberala inslagen riskerar att öka tillströmningen till högerpopulisterna. Marknadshyror och eventuellt urholkad arbetsrätt ökar den otrygghet som föder högerpopulism och xenofobi. Men sådan högerpolitik hade löntagarna drabbats av även med en Kristerssonregering.
Samtidigt befinner sig Sverige och sannolikt världsekonomin i början av en ekonomisk nedgång som mycket väl kan sluta i en svår ekonomisk kris, i värsta fall till och med en ny finanskrasch. Om ett halvår, ett år, två år, kan vi vara där. Då blåser tidigare överenskommelser bort och bland de virvlande pappren kommer det att ha en oerhörd betydelse vem som sitter som statsminister eller finansminister.
På fredag kan Sverige till slut få en regering. Mitt intryck är att det är helt nödvändigt att en regering tillsätts. Jag ser inget folkligt stöd för ett extraval och tålamodet med regeringsbildningen tryter, vilket bryter ned tilltron till politiken bland vanligt folk. Helt klart verkar även Jonas Sjöstedt känna av det där trycket; han vet att ännu mer regeringskrångel inte kommer att stärka tilltron till politiken eller Vänsterpartiet. Den stora frågan denna vecka är om Centerns och Liberalernas partiledare har vett nog att släppa prestigen och klargöra att Vänsterpartiet är en del av svensk demokrati.
Dörrmattan reste sig upp i måndags, visserligen bara som en kortvarigt hissad fana. Men det var en viktig signal för att häva likgiltigheten.
