Idag ser det annorlunda ut. Warszawapakten har fallit. Sverige samövar med Nato, som är nödvändigt för att kunna fullgöra våra FN-åtaganden, men vi deltar aldrig i en operation utan ett FN-mandat och aldrig i något samarbete som kräver artikel 5-åtagande. Sverige ska fortsätta vara ett militärt alliansfritt land, men med förmåga att svara upp på FN-appeller vilket (dessvärre) kräver samarbete med Nato.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Samtidigt är världen ganska lik min uppväxt. Världens ledare fortsätter rusta sin militära förmåga i tron att det motverkar krig. Än fler stater har, säger sig ha eller utvecklar kärnvapen. Och gubbarna finns kvar. I förra veckan demonstrerade två av de mest galna gubbarna åter hur det går att använda knappen till sin kärnvapenarsenal i offentlig kukmätartävling.
Kärnvapen är fortsatt ett reellt hot. Samtidigt har fler och fler av världens länder förstått det galna i att hota varandra med något som utplånar allt mänskligt liv. Under lång tid har det pågått nedrustningsförhandlingar och skrivits icke-spridningsavtal. Under hela processen har Sverige både deltagit och drivit utvecklingen.
I somras röstade till slut Sverige och 121 andra länder i FN för en konvention om förbud mot kärnvapen. Sveriges hållning mot kärnvapen och för nedrustning var glasklar, men sedan grumlade det till sig.
I slutet av sommaren passar USA:s ambassadör på att påpeka för Margot Wallström (S) att om Sverige undertecknar konventionen så får vi inte vara med i delar av Natos samarbete. Samma sak skriver USA:s försvarsminister i ett brev till Peter Hultqvist (S).
Frågorna är helt skilda. Sveriges samarbete med Nato handlar om att bygga kapacitet, vilket i Sveriges fall är till för att användas i de operationer vi ingår. Det har ingenting med kärnvapen att göra. Den amerikanska reaktionen är som en småunge som säger att om du leker med Lisa får du inte vara med och hoppa hage sedan. En konsekvens som är helt skild från handlingen, utan bara en maktdemonstration för att kunna styra vem som leker med vem och vem som får chansen att bli populär.
Sverige kommer fortsatt behövas i FN-insatser. Det vet amerikanerna. Och om de bara skruvar ner tonläget lite kommer vi även fortsättningsvis hitta sätt att samarbeta och samöva utan att Sverige behöver ställas under Natos kärnvapen-paraply.
Ungefär samtidigt som det är dags att underteckna konventionen och som amerikanerna leker skolgårdens drottning, tillsätter regeringen en utredning för att se över frågan om svenskt undertecknande.
Ja. Det är rimligt att utreda. Det är ansvars-fullt. Men att utreda i ett helt år om Sverige ska underteckna den konvention vi drivit fram och röstat för det känns inte helt rimligt. Det går inte att tro annat än att amerikanernas hot har påverkat den svenska regeringen.
Trots att frågan ligger i en utredning ända tills efter valet kommer frågan att vara aktuell. Margot Wallström vill uppenbart gå vidare. ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press eller hot mot Sverige”, sa hon i veckan. Om några dagar lyfter regeringsplanet mot Sälen och Folk och Försvars årliga säkerhetskonferens. Både Wallström och Hultqvist kommer vara på plats och högst troligt kommer en och annan vilja veta vad de tycker. Båda två kommer hänvisa till utredningen, men frågan kommer ställas igen och igen och igen.
Det går inte att både ha och äta kakan, att både låta amerikanerna tro att vi överväger deras hot och samtidigt få alla andra att tro att vi bara klurar på vilken penna vi ska ha när vi skriver under. Och ärligt talat, hur svårt kan det vara? Världen behöver färre kärnvapen och fler länder som står upp för fred och nedrustning. Om Sverige skriver under ett kärnvapenförbud kan det göra skillnad, men det kan även ett förhalande.
