De tänker sig alltså att ett parti som 28 procent av väljarna lagt sin röst på ska avstå från alla planer på att regera och i stället gå in i något slags meditativt tillstånd.

Tanken är absurd. De som välkomnar den allra varmast är den del av borgerligheten som i alla tider odlat ett verkligt sossehat. Sossehatet har en lång historia. Det föddes i samma ögonblick som de privilegierade insåg att plötsligt fanns här en rörelse som tycktes samla stora väljarmassor, samtidigt som den hade både konkreta planer och visionära mål.

Borgerligheten har nästan alla de viktiga maktresurserna: Kapitalmakten står på dess sida, liksom den mediala makten och en offentlig debatt som i hög grad är direkt timbroiserad.

Men det faktum att nio av tio personer är löntagare och därmed potentiellt har gemensamma intressen gentemot den ekonomiska eliten försätter stora delar av borgerligheten i permanent skräck. Inför valet i år hyste det borgerliga kommentariatet starka förhoppningar om att socialdemokratin helt skulle pulveriseras, så att man en gång för alla kunde bli av med ett parti som har kapaciteten att föra de mångas talan gentemot de få. När det inte skedde har samma borgerlighet insisterat på att de ändå vann valet.

Men Socialdemokraterna blev det största partiet i det största blocket och bör bara av det skälet sträva efter att bilda nästa regering. Alliansen är mindre än de rödgröna och har en majoritet enbart om de räknar in SD i underlaget – och det vill inget av de fyra allianspartierna göra, i synnerhet inte Liberalerna och Centerpartiet. Fortfarande har det nog inte gått upp för svenska folket hur skenheligt det är av Alliansen att först rösta bort en sittande statsminister med hjälp av en riksdagsmajoritet – men sedan inte vara beredd att bilda regering med den majoriteten.

Jag skulle kunna acceptera att allianspartierna tydligt och klart säger: Vi är beredda att regera med stöd av SD. Då har de en majoritet. Men då måste de öppet våga stå för det!

Jag förstår mig inte på de vänsterdebattörer som nu menar att S bör ta ett steg tillbaka och lämna över makten för inre och yttre återhämtning. Det är fullständigt ohållbart att ett parti, som till och med blev överlägset störst och har det största regeringsunderlaget, plötsligt säger till sina väljare: Nej, den röst du lade på oss betyder ingenting! Vi drar oss tillbaka! Tack för ditt stöd, men nu lägger vi ner det här!

Ett parti med den inställningen dömer sig själv till döden – samtidigt som det öppnar vägen för ett fortsatt systemskifte när det gäller försämrad arbetsrätt, privatiseringar och skattesänkningar som drabbar löntagarna. Att självmant ge upp maktambitionerna är dessutom liktydigt med att ge Ulf Kristersson rätt i sin historieskrivning om att han vann valet.

Attityden liknar den där gamla katastrofteorin, som en gång sa att inga reformer bör genomföras för att förbättra läget för de arbetande klasserna: Det är bättre att ett revolutionärt läge skapas genom att kapitalismen fullbordar utsugningen.

Jag tror inte på den apokalypsen. Själv har jag länge sett en socialdemokratisk minoritetsregering som ett folkligt legitimt och fungerande alternativ. En sådan regering kommer att få hoppa mellan majoriteterna. Den kommer visserligen inte att kunna driva någon stark vänsterpolitik eftersom den av och till kommer att tvingas till blocköverskridande lösningar. Kostnaden för en sådan regering är hög, ingen tvekan om det. Hur ska vänster-högerkonflikten i svensk politik hållas vid liv med en sådan regering? Uppgiften blir svår.

Men: alternativet är sämre. Att släppa makten innebär att ett parti ger upp och gör sina väljare än mer apatiska när de ger borgerligheten rätt i den historieskrivning de försöker stadfästa.

Vi stirrar oss blinda på det parlamentariska spelet. Men om svensk politik förändras så kommer det inte att ske inifrån riksdagen eller inom partierna: Det är bara sociala rörelser utifrån och underifrån som i längden kan skapa ett nytt politiskt grundackord. Rosa Luxemburg är den brinnande röst som bäst förstått hur avgörande folkopinionen är för vad som sker i parlamentet: ”…i varje borgerligt parlament upplever vi då och då de lustigaste krumsprång av folkrepresentanterna, vilka plötsligt livade av en ny anda frambringar helt nya toner, att de mest förtorkade mumier då och då uppträder ungdomligt när det gnyr i fabrikerna och verkstäderna och på gatan.”

Självklart måste socialdemokratin bedriva självrannsakan. Ett bra första steg vore att ge partisekreteraren uppgiften att verka för medlemmarna gentemot partiledningen och inte som nu tvärtom.

Men träda tillbaka och frivilligt ge bort makt man har rätt till? Aldrig!