Många vet att åtta extremt rika individer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning.
Eller att USA:s mest förmögna trio – Jeff Bezos, Bill Gates och Warren Buffett – tillsammans har en större plånbok än vad landets fattigaste hälft kan uppbringa.
Så himla sjukt!
Ja, givetvis.
Det är inte sunt att världens 500 rikaste i fjol kunde addera 12 000 miljarder kronor till sina redan enorma förmögenheter, en nätt ökning på 25 procent, allt tack vare börsens klättring upp mot nästa krasch.
Men vet du hur det ser ut i Sverige?
Att tre individer äger mer än 60 procent av hela den vuxna befolkningen?
Det är inte mindre sjukt.
När vi nu har en pågående debatt om välfärdens kris kastas alla möjliga och omöjliga förklaringar på bordet. Det måste vara invandringen. Det måste vara fusk med bidrag. Det måste vara invandrare som fuskar med bidrag. Borgerligheten försöker krympa våra hjärnor.
Deras argument är kamouflerade i det faktum att Sverige tagit bort nästan allt sådant som gör att vi får en tydlig bild av hur fördelningen fungerar, av hur skillnaderna är mellan den som har mest och den som har minst och alla där emellan.
Arvsskatt försvann 2005, förmögenhetsskatt försvann 2007.
Det gör oss blinda.
Dagens ETC har i återkommande granskningar försökt tillföra debatten mer fakta.
Vi följer löpande de allra högsta inkomsterna, och hur dessa förhåller sig till övriga befolkningen. Det handlar om 1 000 svenskar. Många återkommer år efter år. Med nya miljoner som läggs till befintliga miljoner eller miljarder. De utgör en skärva av befolkningen. Men dessa 0,01 procent tjänar 50 miljarder kronor, visar vår nya undersökning.
Det är drygt 25 gånger mer än vad den rödgröna regeringen förmår satsa på extra klimatåtgärder.
Det är avsevärt mer än vad staten i år investerar i ekonomisk trygghet för äldre.
Själva summorna är obscena.
Liselott Tham, Stefan Perssons syster, tjänar 665 miljoner kronor. Det blir nästan 80 000 kronor i timmen, varje timme, dygnet runt, året runt. Men det mest destruktiva, för ett samhälle som har ambitionen att hålla ihop, är kurvan för svenskarna med högst inkomster. Den stiger snabbare än för alla andra. Den skjuter uppåt som en raket.
Nästan en fördubbling under ett decennium.
Kapitalinkomsterna driver på och står nu för 88 procent av de sammanslagna inkomsterna för de 1 000.
Det är en ögonöppnare.
Sverige är inget undantag, ingen jämlikhetens sista utpost.
Vad är problemet? Enligt borgerligheten ska vi jubla när Sverige slår rekord i antal miljardärer (206 stycken). För rikedom sipprar nedåt. Leder till konsumtion, skapar fler arbetstillfällen. Men sanningen är att Sverige, liksom en mängd andra länder, sedan decennier upplever ett trendbrott. Våra samhällen blir inte längre mer jämlika utan mer ojämlika.
Nu är situationen akut.
På riktigt akut, som i att vi närmar oss en brytpunkt.
Jag hoppas att du vill läsa vår granskning av de 1 000 som tjänar mest. Första delen går idag, under veckan utvecklar vi det hela. Vad vill partierna göra? Alltså, partierna som kan tänkas ha en ambition att reformera en djupt osund situation. Det är ju inte ett naturtillstånd, att vi måste leva med ojämlikhet. Politik kan vara aktiv fördelning. Så fungerar den i Sverige. Men åt fel håll.
För ett par år sedan konstaterade Thomas Piketty att låg skatt för rika inte ökar produktivitet och ekonomisk tillväxt. Marginalskatt för rika kan läggas högt utan att övriga drabbas av det. 80 procent, föreslår han. Eller börja med just kapitalinkomsterna.
"Det har varit en exceptionellt gynnsam tid att äga kapital i Sverige de senaste 20–30 åren”, sa då nationalekonomen Daniel Waldenström (som arbetar med Piketty) till Dagens ETC.
Pengar som alstras ur pengar.
Pengar som filtreras genom otillräcklig, platt, icke-fördelande skatt.
Här finns motorn som driver ojämlikhet.
Till sist blir den direkt farlig.
Mest lojala affärspressen – Financial Times med flera – inser att ojämlikhet på denna nivå är ett hot mot demokrati som system. Extrem ojämlikhet skadar människor. Den skadar dessutom människors tilltro till politikens kapacitet. Särskilt när den slutna inkomst- och förmögenhetsfesten kommer med försämringar eller nedsatt ekonomisk/social rörlighet.
Svensk välfärd kommer att behöva ytterligare 90 miljarder kronor till år 2026, enligt finansminister Magdalena Andersson (S). Det bara för att upprätthålla vad vi har nu.
Så var ska pengarna hämtas ifrån?
Ja, inte genom att avskaffa värnskatten.
Samtidigt tjänar 1 000 personer 50 miljarder kronor.
Det är inte två separata frågor.
Även om vi ständigt får höra att det enda inte har något att göra med det andra.
