Eller henne… Honom, för människan har kanske aldrig varit mer en man än när denne författare företar sig uppgiften att lyfta något fast ur kaotisk lervälling och blåsa liv i en ny samhällsvarelse.
Peterson är idag ett internationellt fenomen som publicerar böcker men även föreläser och släpper poddcastar och video. Miljoner läser, lyssnar och ser.
En av dem är Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Han skrev för ett par månader sedan översvallande om Peterson:
”Om du inte är en av dem som håller stenkoll på kulturkrigets fronter har du kanske aldrig hört talas om Jordan B Peterson. Den kanadensiske psykologiprofessorn har på kort tid blivit en intellektuell superstjärna tack vare sin förgörande kritik av identitetspolitik och postmodernism.”
Arpis hyllning har garanterat drivit på försäljningen – och idéernas spridning – här i Sverige. Den krönte Peterson med en hjältes halo, presenterade honom som ett starkt sken att rikta sig efter.
Arpi är imponerad. Han uppfattar en fritänkare som gör uppror mot upplösningen. Som när Peterson vägrade acceptera att det enligt kanadensisk lag skulle vara diskriminering att inte respektera någon annans könsidentitet. Antingen är du en han. Eller så är du en hon. Du är inte en hen. ”Jag ger inte upp språkligt territorium till postmoderna neomarxister”, sa Peterson.
Han avskyr det postmoderna tillståndet. Han anser att identitetspolitik leder oss i fördärvet, eller åtminstone till ett totalitärt förtryck (han citerar gärna George Orwell och Aleksandr Solzjenitsyn). Han föreläser om Bibeln för vilsna unga män som möter ett faderligt budskap, kärleksfullt men krävande:
”Sträck på dig. Ge dig ut i världen. Ta ansvar. Ta dig samman. Få din aggression under kontroll. Stärk dig själv. Sluta gnälla. Det finns inte något farligare än en svag man”, säger Peterson till Arpi.
”De säger saker som: jag var nihilistisk, jag var desperat, jag var självmordsbenägen, jag var destruktiv och bitter, men när jag hörde vad du hade att säga om (kristna) myter tog jag mig ur det mörka hålet jag befann mig i.”
Manlighetens pånyttfödelse. Religion flätas med vetenskap. En dimma av västerländska myter, hemsnickrad moralfilosofi och sprängande revanschism.
Hur intressant är det?
Mycket.
Peterson lyckas nämligen attrahera en grupp män som inte nödvändigtvis definierar sig själv som konservativa, men som plågas av känslan att de saknar en given plats, en mening med sina liv.
Det finns en svensk diskussionsgrupp på Facebook uteslutande dedikerad till Peterson – hans anhängare kallar honom ”JBP” – som när jag skriver detta engagerar 1 257 personer. De allra flesta är män. Någon oroar sig för att Peterson kommer att ”marginaliseras som en högergubbe”. Någon hoppas att Peterson ska besegra ”PK-eliten”. Någon vill starta studiecirkel. Någon berättar att han börjat skriva om sitt inre mörker, inspirerad av Peterson och ”i samband med att jag slutat röka gräs”. Någon beskyller den ”postmoderna vänstern” för att Peterson inte får vara med på New York Times bästsäljarlista.
Men framför allt handlar många meningsutbyten om män som vill formulera en manlighet, som vill förstå sig själva i en värld de inte alls längre kan förstå, som tycks dem främmande och fientlig.
Jag har läst ”12 rules for life”. Eller som jag kallar den: tolv timmar av testosteronsköljning. Tragglat mig förbi kapitel om styrka, heder och disciplin. Ungefär som att läsa Gamla och Nya testamentet på samma gång. Eller: ”Som att bli uppläxad av en rugbytränare i sarong”, recenserar The Guardian. Men jag har i alla fall läst. För att försöka förstå hans dragningskraft och vilka tomrum han fortplantar sig genom. Exakt vad det är som får kommentatorer att tala om en ”profet… i en tid av lobotomerad konformism”.
Intellektuell superstjärna?
Jag vet inte, jag. Peterson har utstrålning, som en sträng metodistpastor, och han vet att utnyttja sina meningsmotståndares angrepp. Men när hans analys prövas i en intervju – alltså kritisk, alltså inte Arpis – blir det utomordentligt snurrigt.
Här frågas Peterson ut av Cathy Newman på Channel 4 News.
Och det är inte ens en väl genomförd intervju.
Peterson har åstadkommit en självhjälpsbok – ja, en karriär – vars existens bygger på positionering mot samtiden, men det är just samtiden som säljer honom som spirituell guide för män med snurrande kompassnål.
Han kan simulera upplysningsman, försvarare av rationalitet. Men han är polariseringen. Han är konspirationsteorin om en kulturmarxistisk infiltration av allt från skolor till medier. Han är oförmågan att hantera en mer jämställd verklighet. Han är ideologen som appellerar till en tilltagande högerpopulistisk strömning.
”He’s full of shit”, sammanfattar magasinet The Jacobin.
Så är det.
Peterson är inte värd den här ledaren. Men att miljoner unga män sugs till honom, att så många driver omkring i väntan på något att klamra sig fast vid – ett svar, ett syfte, en ledare – är definitivt något som bör ägnas uppmärksamhet.
Gränsen mellan gruppterapi och politisk rörelse kan korsas förbluffande snabbt.
