Vilket är vad vi socialister alltid velat. Vi har alltid vetat att EU är kapitalets union, att den ställer arbetstagare mot varandra och att det är omöjligt att driva vänsterpolitik inom EU. Vi drev nej till EU och nej till EMU. Just hur kompakt EU-motståndet i Sverige har varit kan illustreras med en mening ur Karolina Ramqvists roman "Alltings början" som utspelar sig på 90-talet, då en gymnasieelev säger till en annan: ”Någon som tycker ja till EU kan man väl inte hångla med?”

Vi internationalister och direktdemokrater vet att Bryssels mix av byråkrater och kapitalister är omöjlig att driva i någon reformvänlig riktning. Frankrike försökte 1981 och misslyckades, Grekland försökte 2015 och misslyckades. Och nu är det första gången ett land bara reser sig upp och går! Detta borde alla socialister applådera. Och det är av största vikt att det blir av! EU har fått karaktär av en sekt eller ”Hotel California”: You can check out any time you like but you can never leave ...

Men nej! Brittiska socialister har missat detta historiska tillfälle att ta ledningen. De hade kunnat driva fram ett avtal som passade löntagarnas intressen. Istället har de velat, förstört och sinkat processen till den grad att det senaste avtalet är värre än någonsin för arbetarklassen. Detta är katastrofalt! Nu ska visserligen sägas att det inte är Labour som varit det största hindret. Det har EU själv varit. De är experter på sådant. De binder fast sina offer i härvor av paragrafer. De har förödmjukat Storbritannien med mening och nött ut två premiärministrar. De vill visa att man inte ska lämna ostraffat. 

Men socialisterna borde ha lett processen. En majoritet av det brittiska folket röstade för att lämna EU. De flesta av dem var arbetare. De röstade nej på grund av klassintressen. EU har satt storföretagens intressen över arbetarnas. Unionen har tvingat fram privatiseringar, underlättat för företag att flytta när villkor inte passar dem och att flytta arbetskraft när det behövs. Detta har arbetarklassen inte tjänat på. Under den andra halvan av 00-talet har brittiska löner gått ner. Labourpartiet hade kunnat leda kampen mot EU som en klasskonflikt. Men Labourpartiet har inte kunnat göra det, eftersom de flesta av deras valda representanter och partimedlemmar är för att stanna kvar i EU, till skillnad från partiets väljare. Detta beror delvis på att de som gör karriär inom partiet ofta har andra yrken och annan bakgrund än de som röstar på det.

Högern tog då chansen, dök ner i utklädningslådan och kom upp igen utklädd till folket. Ilskan över låglönekonkurrens, privatiseringar och bristande demokrati blev nu istället "ut med polacker och andra parasiter". För det är just detta: rasismen i Brexit är inte, som i Sverige, islamofobisk, och inte heller, som tidigare i Englands historia, afrofobisk eller antipakistansk. Den här rasismen är framför allt riktad mot EU-medborgare som kommer och arbetar för lägre lön.

Det är egentligen ett klassintresse av att inte sänka lönerna. Den fick en rasistisk överbyggnad eftersom högern drev Brexit, men det hade inte behövt bli så. Labour hade kunnat säga: Företagen ska fan inte ställa arbetare mot varandra! Men Jeremy Corbyn gjorde inte det. Han velade och mesade och nu han till och med krävt en ny folkomröstning, vilket är att spotta alla de som gick och röstade i ansiktet.

Hos den brittiska högern finns både de som är för och emot Brexit, vilket också speglar företagens inställning. De flesta har velat behålla den jättemarknad medlemskapet ger, samtidigt som de gärna skulle vilja bli av med miljölagar och arbetstidsdirektiv. Det är också den linje Boris Johnson har drivit. Medan Theresa Mays avtal innehöll en lagligt bindande klausul om att arbetares rättigheter och miljökrav inte skulle få sänkas under EU-nivå, är detta nu borta i Johnsons avtal. Istället har det flyttats till en intet förpliktigande politisk "målsättning." Vilket innebär att hela Europas kapitalister kan få händerna fria att göra om Storbritannien till en låglönezon. För handelsavtalen är så fördelaktiga de bara kan vara. Rätten som alla EU-medborgare hade att arbeta i Storbritannien är borta – men samtidigt är principen om lika lön för lika arbete borttagen. 

Att Labour inte vill ha detta är förståeligt – men de har ju enbart sig själva att skylla! De har försökt sinka processen med alla medel och röstade emot Theresa Mays avtal tre gånger, där ju arbetstagarnas rättigheter var garanterade! Och nu har de istället fått detta ännu sämre avtal. Jag är ändå för Boris Brexit, därför att jag tror att det finns större chans för arbetarrörelsen att få igenom krav på lokal nivå än i Bryssel. 

Lär av allt detta, svenska socialister! Socialdemokrater och vänsterpartister – driv inte iväg för långt från era väljare, då tar högern dem! Kommunister och maoister – ta inte över högerns överbyggnad! Ska man driva samhället i mer jämlik riktning måste man både tala och praktisera jämlikhet.