Det är en sak att driva sin egen politik, som förvisso orsakar högre utsläpp men som man ändå, av någon outgrundlig anledning, själv har skapat. 

Det är till exempel totalkorkatatt satsa på dåtidens energislag (kärnkraft) när framtidens energislag (solenergi och vindkraft) står och stampar i marken, redo att flyga. 

Men det kräver en särskild sorts idioti för att aktivt riva ner redan implementerad politik när man vet att det ökar utsläppen.

Reduktionsplikten, plastpåseskatten – och nu flygskatten. Tidigare har det funnits ett förslag från SD om en halvering av den senare, men nu verkar den i stället slopas helt. 

Senast i höstas var klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtaris (L) inställning att flygskatten skulle behållas. Men det blev ju som bekant aldrig något med den liberala garanten i Tidögänget. 

Mönstret är tydligt. Strunt samma om vi inte har något bättre att ersätta de slopade styrmedlen med, de ska bort eftersom … det var en rödgrön regering som införde dem. 

Det verkar på riktigt vara den drivande kraften här: att markera mot Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Att vara en rebell, även om priset de – vi alla – betalar är planetens framtid.

Reduktionsplikten är så klart komplex och på inget sätt en mirakellösning, och visst kan man vara kritisk mot plastpåseskattens utformning, till exempel. 

Men om man raderar något som har bidragit till förändrade beteenden och minskade utsläpp måste man ha ett annat alternativ: något som ska ersätta det man plockar bort. 

Regeringen har inte lyckats med det. Och ärligt talat: de har aldrig försökt. Hela deras klimatpolitik grundar sig i två saker: det ska skötas på högre nivå, och näringslivet kommer alltid först. 

Klimatpolitiken får bara existera om den samtidigt är ofarlig, eller till och med gynnsam, för företagen. Och nu säger företagen att flygskatt är dåligt. Vilken överraskning. Och regeringen kommer att prioritera företagen före klimatet. Återigen: vilken överraskning. 

Med en halvering skulle utsläppen, enligt regeringens beräkningar, öka med 54 000 ton årligen. Det skulle dessutom leda till en minskad skatteintäkt på nästan en miljard kronor 2025.

Hur kan man göra så här? Man bryr sig inte. Man tror inte att det betyder något. Det är det sorgliga svaret, tror jag. 

Den här regeringen, den ”liberala garanten” inkluderad, är fullt övertygad om att någon annan ska lösa krisen, någon annanstans: ofta på EU-nivå. 

Att ambitiös klimatpolitik i slutändan ändå kräver att vi förändrar hur vi lever och styr om våra resurser till det mer hållbara spelar tydligen ingen roll, eller är Romina Pourmokhtari redo att minska flygresandet när det är EU som säger åt oss?

Det är ett agerande som kräver en särskild sorts idioti.

Kritiken kan väl ramas in ungefär så här: 

Det är felvänt, och oansvarigt, att mitt i brinnande klimatkris aktivt underlätta för flyget samtidigt som man är helt passiv inför de utmaningar som mer hållbara färdmedel möter. 

Det är ett agerande som kräver en särskild sorts idioti.