Ironiskt nog var hennes mejl ett svar på min krönika i Dagens Arena, där jag skrev om de förmögnas känsla av att stå över samhällets lagar.
Mejlet är ett perfekt exempel på denna dubbelmoral. När du beklagar dig över hur orättvist det är att ni inte får ta barnen ur skolan för att tillbringa en del av året i Thailand eller på skidsemester i fjällen, kan jag inte låta bli att jämföra med de så kallade “uppfostringsresorna".
Tidigare i år föreslog regeringen nämligen ett utvidgat reseförbud, som bland annat syftar till att hindra barn till utrikesfödda föräldrar från att skickas på dessa “uppfostringsresor” till länder som Somalia.
Utrikesminister Tobias Billström (M) uttryckte oro över att barn som växt upp i Sverige tvingats lämna landet mot sin vilja. Men när det kommer till andra barn som växt upp i Sverige, som den 9-åriga flickan Lisa, som trots att hon är svensk som senapssill nu ska utvisas till Albanien, verkar regeringens empati ha tagit semester.
Låt oss jämföra det här med hur regeringen svarade när arga föräldrar från rika kommuner som Nacka krävde undantag från skolplikten för att kunna ta en “Thaimout” i Koh Lanta.
Man tillsatte då en utredning för att se över regelverket för undantag från skolplikten, för att bättre passa en tid där människor “är mer rörliga och arbetar mer på distans”.
Med andra ord: “Rules for thee, but not for me".
De förmögnas uppfostringsresor kan vi göra undantag för, men invandrarna ska utvisas eller kedjas fast i skolbänken. Detta, om något, är cynism, Fru L.
Denna vilja att fly ansvar, men samtidigt få minsta begär tillmötesgått; att vilja leva i en skräddarsydd tillvaro utan förpliktelser, är precis vad jag syftar på när jag talar om de förmögnas försök att frigöra sig från samhället.
Förvisso har skolan alltid präglats av den övre medelklassens och överklassens önskemål. Under andra hälften av 1800-talet hade vi ett parallellskolesystem med läroverk för de rika och folkskola för arbetare. Den övre medelklassens barn fick inte beblandas med pöbeln.
Medan läroverken beredde eleverna för fortsatta studier, förberedde folkskolan eleverna för de manuella arbeten de var “ämnade för". Det var inte en åtskillnad baserad på begåvning eller flit, utan på klassprivilegier.
När den nioåriga grundskolan infördes år 1962 var syftet just att bryta kastandan och skapa en gemensam skola för alla. Men 1990-talets valfrihetsreformer har skapat nya former av segregation baserade på annat än elevernas förmågor, nämligen på fri etableringsrätt och fritt skolval, tillsammans med bostadsköp i välbärgade områden, antagning via skolköer, och glädjebetyg.
Vi har åter fått ett skolsystem som sorterar elever efter annat än deras studieförmåga. Istället avgör storleken på föräldrarnas plånbok vilka skolor eleverna går på, och skolorna delar i gengäld ut betyg som försäkrar att deras barn kommer in på de finaste utbildningarna. Det här är meritokrati med svenska förtecken.
Gårdagens elit hade åtminstone en känsla av att privilegier förpliktigar. Grundaren av Lundsbergs internatskola, William Olsson, var en av Sveriges rikaste personer, men hoppades att det skulle bli en “mönsterfolkskola öppen för alla samhällsklasser".
När Fridtjuv Berg pläderade för en gemensam grundskola i ”Folkskolan såsom bottenskolan” (1883), blev han också drivande för att förverkliga visionen. Fokus låg på vad som var bra för hela skolsystemet, för hela Sverige, för alla barn.
Det här, Fru L, är en vision som jag menar har gått förlorad.
