Det är ingen utopi att göra arbetsdagarna kortare. Det har vi ju gjort förr, men det börjar bli sanslöst länge sedan nu. Medan arbetsmarknaden har rört sig framåt, utvecklats och effektiviserats har längden på en vanlig arbetsdag stått i princip still som om det vore en omöjlighet att effektivisera även den. Det är inte omöjligt.

Den som kan sin arbetsrättsliga historia (vilket alla borde kunna, ledarskribentens anmärkning) vet kampen om arbetstiden och missnöjet med långa arbetsdagar och långa arbetsveckor i princip föddes samtidigt som själva arbetslivet. Men för strax över hundra år sedan klubbades en sänkning av arbetstiden också igenom i riksdagen. Att arbeta mer tid än man var ledig ansågs inte längre rimligt. Kampen för mer fri tid, alltså mer tid som i frihet från arbetsgivarens tvång och arbete hade lönat sig.

När åttatimmarsdagen klubbades väntade kortare arbetstid för att kunna andas ut och återhämta sig mellan arbetspass, för att umgås med familjen, förkovra sig i kultur och musik, börja med nya hobbys och vara ute i skog och mark. Allt som livet hade att erbjuda för den som inte var bunden till produktionslinjen med andra ord. Och för den som orkade såklart, efter arbetet. Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF – nu Svenskt Näringsliv – rasade. Enligt arbetsgivarna skulle arbetstidssänkningen nödvändigtvis behöva kompenseras genom ett uppdrivet arbetstempo, indragna raster och ett generellt intensifierat arbete. Märk väl att arbetsveckan här fortfarande var sex dagar lång. 

Något senare infördes den arbetsfria helgen som gemene man tar för givet idag och den normala svenska arbetsveckan blev fem dagar lång med åtta timmar långa arbetsdagar. Rakt på tvären med borgerlighetens panik och förmananden infördes i mitten av förra seklet dessutom också semestern – först på två veckor och senare den fortfarande idag lagstadgade fem veckor långa semestern. Svenska arbetande människor kan nu för all del utöva någon hobby, frilufsa, andas ut en aning och till och med kanske hinna umgås med familjen.

Men sedan dessa framsteg har vi arbetat på utan förändring. Fem dagar i veckan som standard. 40 timmar för en vecka, åtta timmar för en dag. Fem veckors semester. Med arbetsgivarnas logik borde arbetslivet så som det är nu vara otroligt effektivt och intensifierat, med andra ord. Det enda andra alternativet med samma logik är att Sverige har gått under. Senast jag kollade hade Sverige inte det.

Däremot visar undersökning efter undersökning som avser effektiviteten i det svenska arbetslivet att det hålls en väldig massa fruktansvärt onödiga möten. En undersökning som Svenska Möten gjort nyligen visade att fyra veckor per person och år går åt till så kallade ”slösmöten”. Det handlar alltså om möten som är så diffusa att de saknar syfte och mål. Samma undersökning visade att nästan hälften av de anställda menade att tiden som slösas bort på onödiga möten inte bara är frustrerande utan att slöseriet med tid och resurser också visar att arbetsgivarna inte fattar hur man tar till vara på kompetens och kunskap som finns bland de anställda.

I år innebär ett heltidsarbete ett arbetsår om 2 024 timmar. Det är ett så kallat arbetsgivarår i år, med få röda dagar som infaller ­utanför ordinarie ledig tid, det vill säga helg. Med det i åtanke kan man för all del leka med tanken på vad runt 160 timmar som idag slösas bort på onödiga möten, ungefär tolv procent av den totala arbetstiden, skulle kunna läggas på. Intensifieringen som arbetsgivarsidan skrek sig hesa om behövdes tydligen inte. 

Snarare visar ­slöseriet på vad ­Kommunals medlemmar, tillsammans med en rad andra förbunds medlemmar, i kongress efter kongress manat till. Det är dags för nästa arbetstidsförkortning. Inte minst eftersom det är helt uppenbart att en del av vår arbetstid inte egentligen behövs i produktionen.