Det finns egentligen bara en politisk fråga som jag drömmer om på nätterna. Vård, skola och omsorg, bevarandet och utbyggnaden av den svenska välfärdsstaten. Välfärd i samhällets egen regi som fördelas efter behov. Under hela mitt vuxna liv har jag försökt påverka efter min bästa förmåga. Jag har varit politiskt aktiv, utrett och resonerat, skrivit motioner och förstås röstat, men vad har det gjort för nytta? Urholkandet och privatiseringen av det offentliga fortsätter. Det är sommar och dags för vila och återhämtning men oron gnager i mig. Jag har inte gjort skillnad. Jag vill för en gångs skull vinna och inte förlora, kunna sova gott om nätterna. Hur kan jag försvara det offentliga och ta tillbaka makten?
För vägledning tar jag hjälp av Tankesmedjan Balans senaste debattbok De gränslösa (Korpen förlag 2023). Boken beskriver de nätverk som finns mellan före detta politiker som äger skolor, före detta politiker som bedriver lobbying för att bevara marknadsskolan och nuvarande politiker som bestämmer över skolan, som fattar beslut som förbättrar koncernernas förutsättningar. Fenomenet kan kallas för styrningskapning: styrningen av ett visst politiskt område kapas av särintressen. Regler börjar gynna aktörerna. Den förda politiken avviker från folkviljan och ändras i riktning mot vad resursstarka intressen vill se. Lobbyisterna, de gränslösa, hjälper särintressen vinna. Vi andra förlorar.
Det är en framgångssaga utan dess like. Under de senaste tre decennierna har ett systemskifte ägt rum, mycket tack vare lobbyisternas ihärdiga arbete. Under 1980-talet växte det fram en föreställning att den offentliga sektorn var alltför stor och därmed betydligt mindre effektiv än den privata sektorn. Detta hjärnspöke kom att dominera den politiska debatten, vilket så småningom också avspeglades i politiken. På 90-talet blev åtstramningen det övergripande idealet för den ekonomiska politiken. Samtidigt med välfärdsurholkningen har det skett en maktförskjutning när välfärden öppnades upp för privata företag. I spåren ser vi växande klyftor och en mindre omfattande och tillgänglig välfärd, en välfärd som tudelas och graderas. I Januariavtalets Sverige fick statsråden inte ens uttala kritik mot marknadsstyrningen. I höstas släpptes SD in i värmen och Tidöavtalet blev till för att ytterligare skydda den rådande ordningen.
Det finns inget heligare i Sverige, och som skyddas med samma noggrannhet, än välfärdskapitalistiska särintressen. Av lobbyister, näringslivsorganisationer och politiker som rör sig mellan dessa två områden, de som Balans kallar för de gränslösa.
Den rådande ordningen – en krympande välfärd som dessutom styrs som om den var en marknad speglar väljarnas syn dåligt. SOM-institutets undersökningar visar att väljarna från höger till vänster blir alltmer negativt inställda till att minska den offentliga sektorn. Kanske därför har välfärden hittills mest urholkats i smyg, utan politiska beslut eller ansvarstagande. Därför blir det ingen valfråga, som hårdare tag och priset vid pump. Redan Ernst Wigforss tyckte att välfärdsstaten snabbt kunde nedmonteras eftersom nöjda medborgare inte var lika vaksamma som förtryckta.
Vem ska försvara det offentliga? Vem skyddar välfärden från åtstramningar, avregleringar, marknadslösningar, politisk nedprioritering och ointresse? Vem tar tillbaka makten? Kanske kommunernas och regionernas intresseorganisation SKR? I verkligheten lobbar SKR för färre regler för att hålla kostnaderna nere. Man får en bra bild på varför en bättre välfärd inte är möjlig genom att läsa organisationens remissvar på olika lagförslag. Faktum är att det inte finns någon branschorganisation för det offentliga: det fattas ett riksförbund för adekvat resurssatt välfärd, lobbyorganisation för vårdcentraler men rimlig arbetsbörda och förskolor med fullgod personaltäthet.
Vad behöver en framgångsrik välfärdslobbyist för verktyg? Enligt min självhjälpsbok De gränslösa behöver man för det första ”politisk kompetens i styrelsen”, en föredetting med makt vid sin sida. Man behöver även skicka SMS till makthavare när de varit duktiga. Det tycker jag är klokt, det gör jag alltid när politiker fattar beslut jag tycker gynnar det gemensamma, till exempel när Region Stockholm nyss fattade beslut om att ta tillbaka ambulansen i egen regi. Enligt Tankesmedjan Balans gynnar det också lobbykampen att drivas av ett starkt materiellt intresse – det gör jag verkligen, jag och alla andra svenskar gynnas materiellt av välfärden. Tyvärr saknar jag lobbyistkollegan Niklas Nordströms (citerad i boken) kärlek till att ”ligga i gränslandet” (mellan politik och näringsliv). Som kompetens behöver de gränslösa mäktiga kontakter, förståelse för politiska processer, förmåga att opinionsbilda. Låter inte helt omöjligt men motståndet har stora muskler.
Vi på Riksförbundet för offentlig välfärd har dock rätt och är dessutom många.
