Dessa lyxbyggen, alltid dessa lyxbyggen! Knappt hinner de blir färdiga så kommer kraschen – det slår sällan fel. Här på Smithfield Square i Dublin brukade det, berättar irländarna för mig, vara en hästmarknad för 20 år sedan.
”En hästmarknad?” säger jag. ”På 90-talet?”
”Ja, vi brukade komma hit och titta, varje månad sålde och köpte de hästar.”
”Vad i all världen skulle människor ha hästar till?”
”De kan vara bra att ha, om man skulle frakta ved, kol, och resande handlar mycket med hästar.”
Men torget revs upp, alla 400 000 kullerstenar lyftes upp, handtvättades och lades tillbaka, för att sedan tas bort och istället ge plats åt lyxiga våningar, artsy lyktstolpar som skulle ”föra dialog” med skorstenarna och reflektera olika ljus beroende på veckans dagar, gallerier etablerade sig och planer fanns på jättekonserter.
Sedan kom kraschen.
2008 blev Irland ett av de första länder som drabbades av finanskrisen. Idag står många av lyxvåningarna på Smithfield tomma. Konserterna blev det inget med. Lyktstolparna står kvar och för en färggrann dialog med sig själva. Gamla Dublinbor tycker att stället är hiskligt.
Torgets förvandling från hästmarknad till öde lyxbygge är en symbol för Irlands ekonomiska utveckling. Landet, som länge haft en standard liknande tredje världen, kallades ”den keltiska tigern” under åren runt millennieskiftet. Som det enda engelsktalande eurolandet, med låga företagsskatter och en utbildad befolkning, blev det en perfekt plats för amerikanskt kapital att etablera sig.
IT-branschen blev början på boomen, som sedan följdes av tillväxt i tjänstesektorn och en explosion i byggande. Räntorna var låga, huspriserna steg och steg och steg, regeringen gav efter för påtryckningar från byggbranschen och skapade än mer incitament för att låna. Alla applåderade, Irland var finanspressens gullegris, hade gjort allt rätt. Just detta hopp från hästmarknader till IT-ekonomi utan att passera industrialisering imponerade särskilt, det kallas ”leap-frogging” på konferensspråk.
Och sedan gick det som det gick för de andra länderna i eurozonens periferi: total krasch, nära konkurs, IMF kom in, tog över kontrollen, gav nödlån i utbyte mot krav på sänkt minimilön.
Men till skillnad från grekerna och spanjorerna sa irländarna inte ifrån i någon större utsträckning. De teg medan de förlorade sina jobb, de flyttade utomlands i tysthet, de hotade inte med revolution.
Kanske rör det sig bara om en försenad reaktion. För när jag kommer hit nu ser hela landet ut att vara politiserat. Omröstningen om homoäktenskap har mobiliserat långt fler än många tänkt sig, tusentals ungdomar flög hem för att rösta ja, över hela stan hänger fortfarande affischer och många pratar upprymt om det, som om de upptäckt ett annat Irland än de kände till.
”Det var ett första slag mot kyrkan”, säger aktivisten Rosa Corcoran till mig, ”och det visade, ironiskt nog, att kyrkan underskattat äktenskapets betydelse. Ett av slagorden i ja-kampanjen var Because Marriage Matters.”
Nästa stora strid handlar om vattenavgifter. Regeringen har beslutat att ta betalt för kranvattnet. Nu organiseras motståndet, folk bränner sina räkningar, fackföreningarna går ihop under parollen Rätt till vatten. Vänsterpartiet Sinn Fein har gått från 5 procent till mer än 25 procent och kan vinna valet nästa år. På Irland, precis som i Sydeuropa, riktar man ilskan uppåt. Varje dag står det i tidningarna om nya korruptionsskandaler. Landets största kapitalist, Denis O’Brien (komplett med telekom, medier och fotbollslag), anklagas för mutor och hatas av i stort sett alla.
På Smithfield Square är lokalerna nu så billiga att det irländska socialistpartiet har hyst in sig här över en helg för Bröd och Rosor-festivalen. Vi står utanför lokalen när en ung kille närmar sig med en hink: ”Kan ni skänka ett bidrag till Vår Jungfrus Hospice?”
”Vad är det till?” frågar jag.
”För att gamla människor ska få dö med värdighet i ett eget rum.”
”Gör du det här frivilligt? Du verkar inte vara över 20 år, du ska inte ens tänka på döden!” säger jag.
”Man måste tänka på andra”, säger han generat, som om han upptäckts med något opassande.
”De har skurit ner så mycket på sjukhus efter krisen” avbryter en av socialisterna, ”de lägger in de döende på rad bara, ingen respekt alls.”
Smithfield Square är ett perfekt exempel på det som idag kallas Minsky-ögonblicket. Det vill säga: det sista skrytbygget före kraschen. Ekonomen Hyman Minsky, i stort sett bortglömd fram till finanskraschen, beskrev det hela mycket enkelt: Stabilitet skapar instabilitet. När alla tror att det går bra, tar de större risker. Hedging leder till spekulation och till slut hamnar man i Ponzi-finanser, där banker lånar ut allt mer för att huspriserna stiger, trots att betalningsförmågan i sig inte ökar.
Frågan är kanske inte om, utan när, Sveriges Minsky-ögonblick inträffar.
