Vid det här laget vet vi hur programmet fungerar. Ett antal straighta singlar dejtar varandra med en vägg mellan sig, en så kallad kapsel. De får inte se varandra. Några av dem blir kära, friar och får åka på smekmånad till ett varmt land. De försöker sen att bo med varandra i sin hemstad. Efter ett par veckor ska de (kanske) gifta sig.
Love is blind är ett av de mest framgångsrika realityprogrammen i världen. Det finns i USA, Brasilien och Japan. Programmet går ut på att hitta kärleken utan att fokusera på utseendet. Eller att hitta “my person” som ofattbart många deltagare beskriver det som. Men bakom kulisserna låter det inte lika romantiskt.
I säsong två av den amerikanska förlagan, blir deltagaren Danielle Ruhl magsjuk när hon är på smekmånad med fästmannen Nick Thompson. Hon får inte lämna hotellrummet för att serieskaparna tror att det är covid.
När fästmannen Nick vill stanna kvar och ta hand om henne, säger producenterna att han inte får det. Han måste vara med på återträffen på strandbaren med de andra deltagarna. Danielle sitter ensam på rummet och får en ångestattack.
När Nick kommer tillbaka rummet, har ingen berättat om hennes ångestattack. Han säger till sajten More Perfect Union att producenterna uppmuntrar honom att berätta för henne om festen, istället för att fråga hur Danielle mår. Paret hamnar i ett bråk som slutar med att Nick tar av sig mikrofonen och stormar ut ur hotellrummet.
Det blir väldigt bra drama för tv. Men konflikten hade inte uppstått om inte serieskaparna hade tvingat fram det. Paret gifter sig i sista avsnittet, men skiljer sig ett år senare.
Jag har sett åtta säsonger av det amerikanska programmet (fråga mig inte varför). Dramaturgin är tydlig: I “kapslarna” behöver det vara minst ett triangeldrama. Det måste finnas en skurk som tittaren starkt ogillar. Två gulliga personer koras till “favoritparet”, som till en början är lugna och kärleksfulla – men som brister ut i ett bråk i sista avsnittet och gör slut. Programmets storyline är förutbestämd, deltagarna spelar roller som har avgjorts på förhand.
Flera deltagare i Love is blind USA upplever sig bli manipulerade, tvingade till inspelningsdagar på 18–20 timmar och avskärmade från omvärlden. De serveras väldigt mycket alkohol, och alldeles för lite mat. Lämnar de programmet i förtid tvingas de böta 50 000 dollar.
Dessutom klipper programmet bort väsentliga delar av dejtingen för att förstärka dramatiken så mycket som möjligt. Stora – och känsliga – delar av deras privatliv visas upp för miljontals människor. Resultatet blir att deltagarna kan utsättas för väldigt mycket hat på sociala medier.
Nick Thompson och andra tidigare deltagare har startat ett fackförbund för deltagare i realityprogram i USA. Och i december 2024 fick de sin första vinst. Arbetsmarknadsmyndigheten beslutade att de som är med i program som Love is blind inte ska definieras som “deltagare”, utan som “anställda”. Det ska ge dem grundläggande rättigheter som vilka arbetstagare som helst. Lunchraster, övertidsersättning och skäliga löner.
Är inte deltagarna egentligen skådespelare? 2024 fick Love is Blind Sverige TV-priset Kristallen för “Årets Kärleksreality”. Då stod singlar och par från programmet på scenen tillsammans med programledaren Jessica Almenäs för att ta emot priset. Precis som skådespelare gör.
Den 13 mars kommer säsong två av Love is blind Sverige. Jag har frågat produktionsbolaget Mastiff och Netflix om deltagarna är anställda eller inte, men de svarar att de inte har någon information om avtalen.
Love is Blind får alltid starka reaktioner på sociala medier. Men vilka frågor glömmer vi att ställa? Vi vet att realityprogram inte är verkliga. Men deltagarnas liv och känslor är det. Kanske är det dags att ställa frågor om etiken bakom programmen.
