Det bara fortsätter. Senaste åren har Dagens ETC:s reporter Joakim Medin granskat hur kurder och gülenister plötsligt blivit mycket intressanta för Säpo. De klassas som säkerhetshot. Varför? Det får de inte veta, inte heller deras juridiska ombud. En tung filt av sekretess ligger över deras ärenden. 

Men konsekvensen blir att familjer splittras. Till synes helt godtyckligt. Det började med enstaka fall, en svag tendens, men under arbetet med denna pågående undersökning blir mönstret allt tydligare. Nu handlar det om hundratals människor. Som behandlas som terrorister. Som aldrig får svar på sina frågor.

Många av dem har varit aktiva i olika vänsterpartier, många kan av regimen i Turkiet upplevas vara oppositionella och störande. Men vad har Säpo – och Migrationsverket – att göra med vad president Erdogan anser om alla som på något sätt utmanar hans tilltagande diktatoriska position? Ingenting, det borde vara ingenting.

För mig blir det uppenbart att något dramatiskt har skett utanför allmänhetens synfält. Jag kan bara spekulera, men det är rimligt att anta att det här delvis har koppling till regeringens schackrande för att säkra ett svenskt medlemskap i Nato. En eftergift, kort sagt. 

Om den politiska debatten var frisk skulle det här vara en enorm nyhet. Ett öppet sår. Sveriges myndigheter och asyl- och migrationspolitik kröker rygg för främmande makt, dessutom en makt som är ökänd för att terrorklassa vem som helst och för att både fängsla och tortera dissidenter. 

Ja, allt tyder på att det är vad som händer. 

Och i så fall är det något alldeles oerhört. 

Ett rättsövergrepp av historiska proportioner. 

Förra året larmade jurister och advokater om att Säpo spårat ur, att även de stämplades ombud börjat kartläggas. I sin debatt formulerade de problemet kärnfullt:

”Det råder en politisk förföljelse av kurder i Sverige med säkerhetspolisen i framkant, sedan internationella relationer med Turkiet fått ökad utrikespolitisk vikt, uppbackat av den svenska regeringen.” 

Och:

”Det är en Kafkaprocess som inte hör hemma i ett modernt rättssystem eller i ett demokratiskt land. Det är en öppen kriminalisering vi nu skådar men med bevisning i det dolda.”

Helt tyst har det alltså inte varit.

Men för tyst.

Jag misstänker starkt att det handlar om den sorgliga superpolariseringen kring migration, hur Sveriges tre största partier nu växeldrar i att gentemot väljarna vara absolut hårdast. Så få som möjligt ska släppas in. Så många som möjligt ska kastas ut. Negativt netto är gralen i slutet på den främlingsfientliga – realistiska, om du frågar en moderat eller sverigedemokrat eller socialdemokrat – tunneln.

Oskyldiga brännmärks som skyldiga utan möjlighet att bevisa motsatsen – eller ens få höra anklagelseakten.

Därav obefintligt engagemang när föräldrar separeras från sina barn.

Därav att vanliga, hårt arbetande människor dras in i processer som anstår ett sovjetiskt skensystem.

Därav att oskyldiga brännmärks som skyldiga utan möjlighet att bevisa motsatsen, eller ens få höra anklagelseakten.

Joakim Medin kommer, om ingen tar detta inhumana på allvar, tvingas fortsätta resa runt i Sverige till familjer för vilka precis allt slås sönder. Som till 61-årige vaktmästaren Siho Göcmen i Avesta.

”Det gör jätteont när de säger att jag är farlig för det svenska samhället”, säger han till Dagens ETC.

Han kastas ut ur Sverige.

Och nytt är att förbudet att komma tillbaka börjar bli längre och längre.

Själv kommer han vara drygt 90 innan han får en ny chans.

Vad är hans brott? Varför anser Säpo att han är ”ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet”? För att han engagerat sig mot människorättsbrott? För att han gått i sossarnas tåg på första maj?

Oanständigt.

Att det bara pågår.

Att det sker med politikens medgivande.