Jag var 19 år och intresserad av något så nördigt som en skatt, Tobinskatten som samlat människor i Attac. Så fräcka var vi, vi ville tala om en skatt på valutaöverföringar. Vi var också skeptiska mot Sveriges anslutning till Schengen, gränskontrollsamarbetet som skulle öppna gränser inom Europa men stärka de yttre. Och så närde vi en ursinnig aversion mot krigspitten till amerikansk president som var på besök, George W Bush.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det kom inte att handla om detta.
På kvällen såg jag, tryggt uppvuxen i trevliga lilla Sverige, plötsligt människor framför mig vända sig om som en roterande vägg och med panik i ögonen börja springa. Också jag vände och vi sprang. Alla sprang. För livet. Jag tror aldrig att jag hade upplevt verklig skräck före det ögonblicket.
Jag var uppvuxen på en liten ort, där fanns nästan inga poliser och de få som fanns visste man namnet på. Detta var något helt annat.
De där dagarna i juni 2001 delade staden, landet, historieskrivningen.
Väldigt många människor begav sig till Göteborg med en känsla av att vi tillsammans kunde göra något positivt. Väldigt många människor åkte hem urlakade, förtvivlade och misshandlade.
Det skulle vara en samling av folkets röst, manifestationer, samtal, möten. Men Avenyn slogs sönder och efter det fanns ingen pardon. Bara kaos. En ung människa skottskadades då polisen sköt skarpt, många fler hade livet i en skör tråd i den hysteriska situationen. En fotograferande vän blev senare uppringd av någon på tv-huset och fick i slow motion se hur en rikoschett svävade förbi hans tinning. Våldet upphörde heller inte efter att skotten brann av.
”Vad som händer är att all jävla pöbel ska ut ur stan!”, vrålade en polis med höjd batong i mitt ansikte. Det var morgonen då den stora demonstrationen äntligen, ändå, skulle bli av. Vi hade just ätit frukost på Café Java och det var väldigt oklart vad flera bussar fulla med poliser gjorde på Vasaplatsen eftersom den tagits bort från demonstrationsrutten. De enda som fanns i sikte var en handfull tanter, Javas morgontrötta lilla gäng och inte en enda misstänkt tysk. Men tonen var satt och ingenting kunde bli bra.
Nästa dag igen beslutade jag mig slutligen för att helt säkert bli journalist. Helgen var över, men vreden och frustrationen var stor. Att kravallerna fick fortsätta ta nyhetsutrymmet fastän den största fredliga demonstrationen vår generation upplevt hade ägt rum. Att poliser (som senare bokstavligt talat rosades av sossarna) tagit till urskillningslöst övervåld och att engagerade människors tilltro krossats – det kunde inte vara allt.
Så var det då. Det kan tyckas tradigt att ta upp det igen, men det satte spår. Det slog ner även sunt motstånd, det satte igång en vidrigt lång debatt om våldsvänstern – helt oavsett proportioner, och det tog många långa år att återfå en korrekt historieskrivning.
Nu mina vänner, nu är vår tid. Världen har flutit vidare och i USA sitter en president som får Bush junior att framstå som en rätt trevlig figur. Det är ytterst tveksamt om det på något vis är bättre än det var då för 16 år sedan. Men vi samlar oss igen. Alldeles nyligen samlades vi i en enorm kärleksmanifestation mot en futtig samling nazister. Det blev inga kravaller och vi har allt det goda tillsammans. Och vi räds inte att ungdomar ska behöva ligga med ansiktet i gruset utanför gymnasieskolan – till skillnad från 2001 har dagens polis bevisat att ordningsmakten är kapabel att hantera situationer på ett rimligt sätt.
Den 17 november är det ett nytt EU-toppmöte i Göteborg. Låt oss använda det. Låt oss ta revansch och skapa de där samtalen vi ville ha för 16 år sedan, låt oss föra fram dem ur bruset och ta plats.
Årets EU-toppmöte ska bland annat handla om rättvisa jobb. Det ska vi också tala om utanför finrummen, det rör oss mer än någonsin. Alla som befinner sig närmre ordinarie lönearbete än de politiska topparna bör verkligen tala om hur villkoren raseras på arbetsmarknaden. Och kanske än viktigare är det att alla som inte släpps nära ett arbete får komma fram och höras. Vi ser vart det barkar, vart vill vi att det ska ta vägen – och hur ska vi komma dit?
Vi har kraften, modet och alla möjligheter att utnyttja tillfället till demokratisk produktivitet. Mejla mig dina idéer om vad du vill höra samtal om, vi ser fram emot verkligt konstruktiva lösningsförslag och en samling som kan verka stärkande! Låt oss hjälpas åt att vända den människofientliga högervridningen i en riktning som ger oss en trygg framtid.
Den här gången är det vår tur.
