Ryktet har florerat länge. Senast var det Kreml-finansierade propagandacentralen Sputnik som försökte med hjälp av Nicolas Dhuicq, parlamentsledamot för Republikanerna samt uppenbarligen både homofob och ute efter att skada Macrons kampanj. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Det finns en förmögen gaylobby bakom honom”, menar Dhuicq, som hänvisar till att Macron har en sympatisör i Pierre Berge, som tidigare levde med modeskaparen Yves Saint Laurent. ”Det säger allt.”

Gay by association. 

Den här artikeln skulle kunna handla om rysk påverkan. (Ett troligt scenario är att Macron till sist komma att ställas mot Nationella frontens ledare Marine Le Pen, som anser att Krim-annekteringen var helt i sin ordning.) Men den handlar om Frankrike, om en politisk kultur som alldeles för länge har låtit män bete sig förbluffande svinaktigt.

Sputnik gör stor sak av att den ”unge och stilige” Macron är gift med en kvinna i ”60-årsåldern”. Detta faktum framställs som något djupt besvärande. Naturvidrigt. Så plumpa har inte franska medier varit, men undertonen finns där.

– Hon delar mitt liv, sa Macron, 39, om sin hustru Brigitte Trogneux, 63, då han – för andra gången sedan november – skulle förklara att han inte lever i ett konvenansäktenskap. 

Det lär inte vara över. Franska medier pendlar mellan att karakterisera Trogneux som en trygg moderfigur (hon var hans lärare på högstadiet) och en kontrollerande ragata som styr sin make. Förvirring råder. Hon ser ut som den äldre kvinna hon är. Han beskrivs som en fransk Justin Trudeau. 24 år! 

Ja, det finns andra bidrag också. Som ser hur unikt paret är, särskilt för den politiska klassen. Det handlar om åldersskillnaden. Det handlar om vad som verkar vara jämbördig dynamik mellan kvinna och man.

Idag är det många världsledare som befinner sig långt därifrån. Donald Trump gubbfnissar åt sig själv när han säger att en riktig man bör fasa ut sin partner när hon fyller 35: ”It’s check-out time!” Vladimir Putin skriver öppna brev om kvinnans ”mystiska kraft” för att fira internationella kvinnodagen: ”Ni är ömma, oförglömliga och charmanta.” Gamla tiders män som vägrar kapitulera för nya tiders utveckling (i stället dammar de av gamla tiders traditioner). 

Frankrike har sina representater på hemmaplan.

Hur många som helst.

Frankrike verkade ha förlorat tålamodet med sexistisk gränslöshet då Dominique Strauss-Kahn anklagades för att ha våldtagit en städerska. Manliga opinionbildare slöt först upp bakom honom. En ledande socialistpolitiker ryckte på axlarna: ”Ingen har ju dött.” En journalist lekte med begreppet troussage de domestique, en relik från det förflutna, då aristokrater hade rätt att utnyttja sina tjänare sexuellt. Till sist brast något. Protesterna kom. Därefter vittnesmålen. 

En kvinnlig idrottsminister berättade att hon undvek kjol i parlamentet, eftersom hon tröttnat på att höra manliga politiker kommentera hennes kropp. En kvinnlig ledamot berättade att en manlig kollega sagt att hennes sommarblus var olämplig: ”Bli inte förvånad om du blir våldtagen.”

Fler och fler berättade. 

Ett uppror mot den kvinnoföraktande kultur som odlas bland män på landets främsta universitet och sedan fortplantar sig in i partierna. 

Journalister adderade till denna vitbok. De kunde inte granska politiker utan att drabbas av snuskiga sms eller påflugna nattliga besök i samband med partikongresser. De var rädda för att bli utsatta för övergrepp. 

Frankrike fick nu äntligen en debatt som ledde till …

”Tyvärr har mycket blivit som förut igen”, säger en journalist till Dagens ETC. Hon bevakar politik för ett av Frankrikes största magasin. ”Männen är försiktigare med i vilka miljöer de går över gränsen, men de går definitivt över den. Det här finns hos samtliga partier. Vänster eller höger har ingen betydelse.”

Hon radar upp exempel. 

Kvinnliga miljöpartister anklagar Denis Baupin (gift med Frankrikes bostadsminister) för trakasserier. Bland annat blev språkröret Sandrine Rousseau antastad i direkt anslutning till ett möte: ”När jag lämnade rummet för att ta rast följde Baupin efter. Han tog tag i mitt bröst, tryckte upp mig mot en vägg och försökte kyssa mig.” Baupin skickade hundratals meddelanden till kvinnliga ledamöter: ”Jag sitter på tåget och jag skulle vilja ha analsex med dig när du har lårhöga stövlar”, skrev han bland annat.

I fjol erkände finansminister Michel Sapin att han – under toppmötet i Davos – inte kunde låta bli att tafsa på en journalists trosor när hon böjde sig ner för att plocka upp en penna.

En manlig ledamot brölar ”Knäpp upp knapparna”, när en kvinna ställer sig i parlamentets talarstol. 

17 kvinnliga politiker – bland dem Christine Lagarde – skriver i Journal du Dimanche: ”Immunititeten de har åtnjutit är över. Vi kommer inte längre vara tysta.”

Sexismen finns kvar. Kan det vara en slaggprodukt av att parlamentet bara har 27 procent kvinnor? En fördröjd effekt av att Frankrike först 1944 gav kvinnor rösträtt? En fördärvad syn på maskulinitet – och därmed på kvinnor?

Macron har hamnat i denna malström. Han har en äldre hustru. Förbjuden kärlek. Inte minst mot bakgrund av de presidentkandidater som kommit före honom, så gott som alla med avsevärt yngre kvinnor vid sin sida. 

Det senaste gayryktet startade i maj 2016, enligt tidningen Libération. Samma månad sa Nicolas Sarkozy att Macron är ”en liten man, en liten kvinna”. Republikanernas nu bortröstade kandidat kallade honom ”androgyn”. Det var inte en komplimang. 

Själv älskade Sarkozy att behandla sin yngre hustru, Carla Bruni, som en trofé under sina år som president. Han ska maniskt ha tjatat om hennes bröst när regeringen hade sammanträden. Han talade om henne som en erövring, en accessoar till makten, ett ting.

”Det här är männen som styr Frankrike”, suckar den kvinnliga journalisten till Dagens ETC, och fortsätter:

”Visste du att en kvinnogrupp har öppnat ett nödnummer dit den som har råkat ut för manliga politiker kan ringa?”