Om vi börjar med några siffror ur LO:s jämställdhetsbarometer.
Den faktiska månadslönen för kvinnor i arbetaryrken är 21 000 kronor. Alltså 16 428 kronor efter skatt. Män i arbetaryrken tjänar drygt 5000 kronor mer varje månad. Män i tjänstemannayrken tjänar mer än dubbelt så mycket som arbetarkvinnorna.
Hälften av kvinnorna i arbetaryrken arbetar deltid. För att de inte får en heltidstjänst eller för att de inte orkar jobba mer eftersom arbetet är för fysiskt eller psykiskt krävande. Bara tio procent av männen i tjänstemannayrken arbetar deltid.
En majoritet av arbetarkvinnorna, sex av tio, måste arbeta på kvällar, helger och nätter och de kan inte heller påverka sin arbetstid. I tjänstemannayrken är det bara två av tio som måste jobba på obekväma tider.
Var fjärde kvinna i arbetaryrken har en tidsbegränsad anställning. Bland män i tjänstemannayrken är den siffran 10 procent.
Häromveckan meddelade Arbetsmiljöverket att den tillsyn av äldreomsorgen som pågår sedan hösten 2017 hittills har lett till att det har upptäckts brister på 9 av 10 arbetsplatser. Brister som riskerar att göra de anställda – varav 9 av 10 är kvinnor – sjuka.
Lagom till 8 mars kommer också Swedbank med en rapport som visar att fyra av tio kvinnor är oroliga för sin pension och att var tredje kvinna tror att de kommer att ha svårt att klara sig. Swedbanks klämkäcka förslag är att förstås att kvinnorna ska spara mer och fortsätta att jobba efter 65. Swedbank är ju en bank så det är inte så konstigt att de tycker det. Det är desto mer sorgligt att det också är den rådande politiken. Pensionsåldern ska höjas istället för att det pensionssystem som gör hälften av kvinnorna till fattigpensionärer ska göras om.
Men det är en politik som kolliderar med den brutalaste siffran av dem alla. Siffran från Statistiska centralbyrån som visar att livslängden i Sverige inte längre ökar. Inte för alla. För lågutbildade kvinnor i arbetaryrken sjunker den. Redan idag lever högutbildade kvinnor fem år längre än lågutbildade. Och det handlar inte bara om det faktiska antalet levnadsår, utan också om hur många av de åren som påverkas av långvarig ohälsa.
Här kan vi stanna upp en stund. Det är många siffror. Men det de tillsammans berättar är att arbetarklassens kvinnor arbetar till löner de inte kan leva på, på tider när andra vill vara lediga, i otrygga anställningar på arbetsplatser som gör dem sjuka. Så sjuka att det riskerar att förkorta deras liv.
Här borde verkligen hela arbetarrörelsen och kvinnorörelsen ställa sig upp och skrika; Stopp, det är nog nu.
LO har förslag. Som att fasta anställningar på heltid måste bli norm och att det ska satsas på arbetsmiljön på kvinnodominerade arbetsplatser. Att den generella välfärden ska stärkas och att det ska lagstiftas om rätt till barnomsorg även på obekväma tider.
Det är bra förslag förstås. Men i sammanhanget känns de försiktiga. Till och med futtiga. Vad hjälper det att heltid blir norm om den heltiden skadar oss?
Vi befinner oss i ett läge där Socialdemokraterna har gjort upp med Centerpartiet och Liberalerna om ett januariavtal där jämställdheten inte ens är en punkt. Däremot finns det en punkt om ännu mer av privatiseringar i välfärden. Alltså mer av privata och vinstdrivande arbetsgivare vilket leder till ännu lägre löner, mer deltid och mer osäkra anställningar för de kvinnor som jobbar där. (Se Kommunals rapport Så mycket bättre? från 2018).
Vi har också en konservativ och anti-feministisk våg med SD som vill inskränka aborträtten, ta bort de öronmärkta månaderna i föräldraförsäkringen, avskaffa genuspedagogiken och införa frivillig sambeskattning.
När högern och de anti-feministiska partierna ökar insatserna så vinner inte vänstern genom att anpassa sig efter vad som verkar vara politiskt möjligt. Man vinner genom att skapa en stark motrörelse som kan enas under ett starkt krav.
Och det kravet måste vara sex timmars arbetsdag. Det är den reform som direkt omfördelar från kapitalet till arbetarna. Som bekämpar en heltidsnorm som gör oss sjuka. Som gör att vi kan dela på jobbet och leva längre.
Som LO skriver i jämställdhetsbarometern om kvinnors villkor: ”Det här är varken naturligt eller rätt, utan något vi gemensamt i samhället har skapat och bidrar till att upprätthålla. Det innebär att orättvisor och skillnader återskapas om vi inte aktivt arbetar för att förändra dem.”
