För 20 år sedan var det val i Sverige. Det var ett händelserikt val; regeringen Bildt röstades bort med buller och brak, trots att Moderaterna fick 22,4 procent – alltså ungefär det man har i opinionsmätningarna idag. Socialdemokraterna, med Ingvar Carlsson i spetsen, fick bilda ny regering med ett valresultat på över 45 procent.
I skuggan av de stora, bakom händelseförloppet om regeringsbildning, i vassen, smyger en sexåring fram.
14 000 röster skulle det få, partiet som bildades 1988 och där hitlerhälsningar fortfarande förekom på partimöten. Men det ser vi inte. Inte än. Trots att vi har sett Ny Demokrati, som visserligen liksom regeringen röstas bort; trots att hovrättsrättegången mot John Ausonius, Lasermannen, snart ska börja - ser vi det inte. Det är ingenting, 14 000 röster; Socialdemokraterna fick över 2,5 miljoner röster. Trots skenet från flyktingförläggningarna som brinner ser vi inte vad som skulle komma att hända.
För åren gick; partiledare kom och gick i valdebatterna, regeringar röstades fram och bort. Men i skuggan av de stora blev sexåringen äldre. Nu är Sverigedemokraterna 26 år. Och den hårda verkligheten är att om det vore val idag skulle Sverigedemokraterna få cirka 14 000 röster nu också, men nu enbart i landstingsvalet i Örebro län. Drygt 650 000 röstande i Sverige skulle lägga sin röst på Sverigedemokraterna i ett riksdagsval idag, mars 2014, enligt de sammanvägda opinionsmätningarna.
Vår världsbild har förändrats. Idag är det lättnad i sociala medier om Sverigedemokraterna tappar i opinionen, trots att man ändå seglar upp på över nio procent. Tanken på ett rasistiskt parti i riksdagen har normaliserats. För det är just det, normaliseringen, som är tecknet på att Sverigedemokraterna har nått sin framgång. 1994 är inte längesen. De flesta svenskar minns när Foppa satte straffen, och Ravelli räddade sin, som vore det igår. Men då var det fullkomligt tabu för fler än 14 000 (de flesta i Skåne) att rösta på detta parti.
Nu säger Sveriges radio nej till Soran Ismail som programledare eftersom han är mot det parti som samtidigt på denna tid skrek: ”Bevara Sverige Svenskt!”. Nu kallar media nazistiska knivöverfall och mordförsök på antirasister och feminister för ”bråk”. Nu stoppar radion låtar med antirasistiskt budskap från att spelas. I Agenda frågar man sig hur mycket invandring Sverige tål.
Demokratin är inte given. Människovärdet är inte givet. Det är något som hela tiden måste kämpas för. Kampen kan föras i stort och smått. Den förs genom att man säger ifrån när rasistiska uttryck sprids på arbetsplatser och i vardagen. Den förs genom att man röstar på ett demokratiskt parti i höstens val – låter man bli att rösta ger man makten åt dem som röstar på främlingsfientliga partier, för de kommer att gå till valurnorna. Och den förs genom att vi står upp, tillsammans, och trots våra skillnader i syn på jobb och skola åtminstone går samman i kampen mot rasismen.
Den 14 september är det val igen, 20 år efter valet 1994. Sverigedemokraterna kommer att få fler än 14 000 röster. Men frågan är: kommer vi att se vad som är på väg att hända och skicka en tydlig signal att främlingsfientligheten inte hör hemma i svensk politik? Det är allas vårt gemensamma ansvar att prata om det, de sex månader som återstår idag.
John Johansson
