Att avtalen sägs upp kan låta som självklarheter, men så har det knappast varit i den svenska privatiserade välfärden de senaste åren. I stället har kommuner och regioner styrts av en blind tro på marknadskrafterna.
Uppföljning av avtal och inspektioner av verksamheterna har skett i alldeles för liten skala, med en utbredd välfärdsbrottslighet – och tusentals medborgare som inte fått den samhällsservice de har rätt till – som följd.
Sedan en rödgrön majoritet tog över Stockholmspolitiken har Moderaternas tidigare skyltfönster äntligen satts under lupp, men på skolområdet är det fortfarande fest. Där finns det inga avtal att säga upp, trots att kommunerna precis som för äldreomsorgen har det yttersta ansvaret för elevernas utbildning.
Den fria etableringsrätten, som ger friskolor rätt att etablera sig där man ser en vinstmaximerande möjlighet, har satt det svenska skolväsendet i gungning sedan start.
Systemet har ökat segregationen och tunnat ut resurserna för alla elever. På det har vi fått hästgymnasium utan hästar, NO-undervisning utan labblokaler, skolbibliotek som består av en ensam bokhylla. Och, förstås: glädjebetyg, okvalificerad personal och rent av religiös indoktrinering.
Skolinspektionen hänger inte med, och det politiska intresset för marknadsskolans avigsidor har varit lågt, om inte obefintligt. Fram tills nu. Och mycket sent ska syndarna vakna.
Liberalerna och Centerpartiet har fått nog, påstår de åtminstone. I veckan gick L-ledaren Johan Pehrson ut och meddelade att Liberalerna nu ändrat sig om huruvida offentlighetsprincipen ska gälla för friskolor eller inte.
I samma veva gjorde C gemensam sak med S, V och MP och uppmanade Liberalerna att rösta med oppositionen när transparensen för friskolor, det vill säga möjligheten att kunna granska dem, tas upp i riksdagen. Förra gången frågan låg på bordet röstade både L och C resolut emot. Det var taskigt mot friskolorna, tyckte man då. Affärshemligheterna, som de kallas, behövde värnas.
Skolminister Lotta Edholm (L) har nyligen kallat friskolesystemet “en giftblandning”. Man vill se över både friskolereformen, kommunaliseringen och målstyrningen. Vinster ska inte få tas ut om de uppkommit på bekostnad av kvalitén.
Omsvängningen under galgen är välkommen, men behöver tas med en nypa salt. Johan Pehrson vet att han har sin egen regering emot sig. På sin höjd kan resultatet bli ändringar i marginalen eller en liberal partiledare som efter nästa slottsförhandling med SD, M och KD säger sig ha “förhandlat hårt”, utan resultat.
Om han över huvud taget menar allvar har Centerpartiet rätt: Liberalerna borde ta oppositionen i handen. Det finns inget politiskt område som är lika brännande som skolan.
Skolgång är något man bara genomför en gång, som Handelshögskolans rektor Strannegård påpekade i en uppmärksammad DN-intervju. Därför är skolan också en synnerligen dålig plats för marknadskrafter.
En elev som saknat bibliotek, labbsal och behöriga lärare riskerar en kunskapsmässig skada som varar hela livet. Vissa slås ut där och då, andra upptäcker det först på universitetet, vilka larmar om elever med allt högre betyg men allt sämre kunskaper. Nämnda Handelshögskolan har tvingats göra om sitt antagningssystem. Fler universitet lär följa efter.
Enligt Liberalernas och Centerpartiets tidigare dogm har allt det varit en del av valfriheten. I dag undrar allt fler hur vi kunde välja ett sådant system för våra barn.
