Jag älskar Sommarsverige. Just nu trivs jag som bäst, när den tidiga sommarens sprängande grönska möter värmen i juli och mattas av. Jag är inne på min tredje semestervecka och njuter i fulla drag. Som sommaren kommer med värme och ljus som en kontrast till vintern, markerar semestern en gräns mot en bitvis monoton vardag. Det är ett kreativt andningshål, en liten antites till arbetslinjen.
Semestern är en fantastisk förmån, att vara fri att ta sig för vad man behagar och att få tid att göra det som i vanliga fall sällan hinns med. I år har jag min första betalda semester, jag har knegat mig igenom somrarna och sedan mitt första jobb på posten för tio år sedan har jag aldrig haft en ledig sommar. Samtidigt är jag glad över att ha haft den möjligheten, utan sommarjobb skulle åren ha blivit torftiga och svåra på ett kraftigt eftersatt studiestöd.
Det är trots det med motstridiga känslor jag nu njuter av ledigheten, för i det samhälle borgarna bygger i dag är villkoren vitt skilda. Den frihet jag känner under semestertider står i diametral motsats till den otrygghet som råder i arbetslinjens marginaler. Det lämnar en bitter eftersmak och föder en önskan om en politisk rörelse som tar tillbaka makten. Motsättningen mellan arbete och kapital har helt enkelt fått en än mer kritisk dimension – den mellan dem som har och inte har ett arbete.
Det är en nagel i ögat att den konflikten inte fick större utrymme under jippot i Almedalen förra veckan. Den sminkades över av strategiskt diffust pr från både höger och vänster – och även om jobben och ekonomin debatterades flitigt fanns där få konkreta idéer om hur vi organiserar samhället för att omfatta alla.
Det gjorde mig besviken och gav en slags sekundär-skam, främst grundad i insikten om att jag tillhör precis den samhällsklass som kan åka på mingel i Almedalen. Jag kunde ha bokat ett shysst hotell. Kunde ha bränt ett antal tusenlappar. Kunde ha blivit lullig på rosé, diskuterat politik och knutit ett par kontakter. Allt blir en form av skyddad verkstad för tyckare och förståsigpåare. Och ett sammanhang där beslutsfattare och granskare är för bekväma är helt enkelt problematiskt och kontraproduktivt för att nå en reell förändring.
Just därför hoppas jag att Almedalsveckan var minglet innan stormen. Eller var det så att debatten innanför Visbys murar var precis i stormens öga?
I år är det valår och efter semestern drar valrörelsen igång på allvar. Då vill jag att de obekväma rösterna ska eka, och att arbetarrörelsens politiker är lyhörda och aldrig tillåter sig att vara bekväma. Det ligger bevisligen en latent frustration över riktningen samhället är på väg – att översätta den i skarp kritik är nyckeln till förändring.
När jag kommer tillbaka från semestern är det mitt jobb. Att vara en del i att kanalisera en politik som på allvar utmanar makten och den gängse synen på arbete. Att verka för ett samhälle där arbete är en rättighet, där alla på sikt kan se fram mot minst ett par kravlösa och trygga veckor om året.