Så resonerar medieprofilen Cissi Wallin, som för ett tag sedan, via Instagram, vädrade sina upprörda känslor kring folk som blir utbrända trots att de inte är föräldrar. ”Vänta ni bara”, dundrade Wallin. ”Ni vet ingenting.”
Utbrändhet är vanligt och antalet som får diagnosen utmattningssyndrom ökar. Wallin tror att det handlar om att människor förväxlar utbrändhet med trötthet. Alltså: folk är känsliga nu för tiden.
I egenskap av barnlös person med erfarenhet av utbrändhet kan jag berätta att det är svårt att förväxla vanlig trötthet med tillståndet utmattning. Det finns förstås olika grader av trötthet också – men utbrändhet är något annat.
När jag drabbades – den senaste gången – var jag en liten spillra av mig själv. Ändå drog jag mig för att ta tag i det, eftersom det kändes som att ge upp. Och när jag väl gjorde det var jag övertygad om att jag inte skulle vara tillräckligt utmattad. Att jag skulle bli avfärdad som lite trött.
Men till skillnad från Cissi Wallin har läkare kompetens att avgöra vem som är utbränd och vem som är trött. Läkaren som jag träffade såg att jag inte bara var trött, utan utbränd. En liten pöl på golvet. Inte död, men inte heller levande.
Tankarna blev ett virrvarr i min hjärna. Jag kunde inte ta in instruktioner. Hade jag mer än en sak att komma ihåg blev det kaos i huvudet. Jag var så trött, jag kunde sova kopiösa mängder. Och jag grät hela tiden. Jag fick panikångestattacker.
I Cissi Wallins diagnosbok: bortskämd gnällspik.
Kvinnor löper dubbelt så hög risk som män att drabbas av stressrelaterad psykisk ohälsa.
Stigmatisering är vanligt vid psykisk ohälsa, och jag tror knappast att attityden Wallin visar upp är hjälpsam för de som drabbats av utbrändhet. Särskilt negativt tror jag att det slår mot den grupp i vilken utmattningsdiagnoserna ökar: unga kvinnor. De som drar sig för att söka hjälp eftersom det känns som att ge upp, som att vara en bortskämd gnällspik.
Kvinnor löper dubbelt så hög risk som män att drabbas av stressrelaterad psykisk ohälsa. Redan som barn är kvinnor mer stressade. Jag tror inte att någon i min närmaste krets av just unga kvinnor inte drabbats av utbrändhet.
Arbetsmiljö spelar stor roll, men också att kvinnor tar större ansvar för hushållsarbetet. Addera all annan press som läggs på kvinnor: hur man ska se ut, hur man ska vara, och, icke att förglömma: att man ska skaffa barn, och när ska du göra det egentligen, är det inte dags nu?
Vi behöver inte tillskriva Cissi Wallin större makt än hon har: hon är inte politiker, hon har ingen reell möjlighet att påverka, och hon är knappast den mest inflytelserika i gruppen influencers. Men hon sprider en syn på utbrändhet som är ett slag i ansiktet på de som just nu kämpar med tillståndet, eller som precis tagit sig ur det, och i värsta fall en attityd som hindrar människor från att söka hjälp.
Och hennes syn på saken linjerar till viss del med en allmän uppfattning om unga, säg de som är födda på 1990-talet, som jag själv. Vi är, tydligen, egoister som inte vill skaffa barn. Vi förväxlar trötthet med utbrändhet. Vi är curlade, bortskämda, lata.
Eller så är vi snarare vilsna. Det gör något med en generation att inte ha den grundläggande trygghet som generationerna före oss i större utsträckning haft tillgång till: ett tryggt boende, en säker anställning, en sjukvård som har tid att hjälpa oss – samtidigt som vi lever i en kaotisk tid med mer budskap än en frisk hjärna orkar bearbeta, än mindre en utbränd.
Det finns alltid någon som har det värre. Men den tanken hjälper inte när man är utbränd, när man har en panikångestattack, när man gråter utan att veta varför. Det är därför helt onödigt, rentav kontraproduktivt, att anklaga personer med utmattning för att vara svaga, eller att påpeka att det minsann inte kommer att bli lättare om man skaffar barn.
Alla har sin skit. Varje person du träffar kämpar med något som du inte har en aning om. Kanske ska vi bara försöka vara lite snällare.
