Annie Croona: Second hand-trenden är öppet mål för trendkänsliga politiker

Vid flera tillfällen har jag skrivit om hur second hand-trenden är ett av få glädjeämnen i klimatomställningen. Jag har tänkt att det är positivt att allt fler hittar till second hand, både fysiska butiker och plattformar som Tradera, Vinted och Sellpy. Men som med så mycket annat kunde vi inte hantera det. Eller: politiken kunde inte det.

Det är förstås bra att fler inser att det mesta går att köpa begagnat, att vi ser ett skifte i normer. Förr var second hand tabu för majoriteten, nu är det en trend hos många och, än viktigare, accepterat hos de flesta.

Eftersom det finns så brutalt mycket kläder – redan producerade kläder räcker för sex generationer framåt – måste vi börja cirkulera de plagg som finns i stället för att hela tiden skapa nya.

Den tanken kan göra mig galen: vi har ju allt vi behöver, så varför producerar vi fortfarande sinnessjuka mängder kläder? Vi behöver inte ens sluta bry oss om trender – exakt allt vi vill ha finns ju där ute någonstans. Vilket plagg du än söker, oavsett passform och storlek, så finns det ett begagnat alternativ. Det handlar bara om att hitta det. 

Med det i åtanke var jag därför positiv till uppgången för second hand, som nu inte bara syns i storstäder. Min hemstad Falköping har till exempel sett en second hand-butik öppna och expandera under kort tid. Tidigare skeptiker är nu återkommande kunder. 

Så vad är problemet? Du har nog redan räknat ut det: vi handlar för mycket kläder. 

Produktionen och konsumtionen av nya plagg upphör inte. Och när second hand-plaggen är både billigare och mer socialt accepterade än nyproducerade plagg är risken stor att man gör onödiga köp, och kanske att man snarare upprätthåller beroendet att hela tiden fylla på sin garderob. 

Second hand-butiker tvingas nu att sluta ta emot kläder helt eller att ha perioder av inlämningsstopp, eftersom det kommer in fler plagg än vad det säljs. Och kanske har det växande utbudet av second hand-plattformar fäst en liten tanke i våra bakhuvuden när vi suktar efter nyproducerade kläder: det går ju alltid att sälja plagget sen. 

Om second hand-trenden ska vara klimatpositiv måste vi stoppa tillförseln av nya kläder och hålla oss till de som redan finns. Potentialen finns ju uppenbarligen: vi har slutat se ner på begagnat, tillgängligheten har ökat. Nu måste politiken kliva in. 

Och det gjorde den faktiskt vid årsskiftet – men den gången blev det inte alls särskilt bra. 1 januari blev det förbjudet att slänga textilavfall i hushållssoporna. I stället ska textilier återvinnas, precis som till exempel plast och glas. Problemet var bara att det inte fanns någon plan för utförandet. 

När förändringen trädde i kraft var det otydligt var man skulle lämna sitt textilavfall. Stockholms stad hänvisade till exempel i början till ett fåtal återvinningscentraler på platser som i princip kräver bil. På många håll i landet fanns ingen information alls.

Det här ledde till att second hand-butiker blev överbelamrade av textilavfall, eftersom folk helt enkelt inte visste var de skulle göra av sina uttjänta plagg. Nu rapporterar SVT att mer än hälften av Sveriges kommuner skickar inlämnad textil till Litauen där den eldas upp eftersom det, återigen, inte finns någon plan.

Invånarna är uppenbarligen beredda att både handla begagnat och följa reglerna för återvinning av textil – men de får ingen vidare hjälp att ställa om sitt beteende. Och kommunerna har inte heller fått några resurser som ska stötta förändringen.

Jag står fast vid att second hand-trenden är en positiv sak, eftersom den visar att normer kan förändras. Men utan politisk styrning ser klimatnyttan ut att utebli. Nu är ett gyllene läge för politiken att kliva in och förstärka en redan påbörjad resa. Sätt ett stopp för fast fashion. Gör det enklare att reparera. Ställ krav på produkternas hållbarhet.

Politikerna är ju alltid så rädda för att gå emot folkets vilja. Nu finns möjligheten att bara följa med.