Och rösta för tusan inte på Jeremy Corbyn, vars blanknötta manchesterbyxor är lika daterade som hans politiska föreställningar. Socialdemokrati som den brukade formuleras. När den hade viljan. När den tog konflikterna. Usch.

För övrigt sitter Angela Merkel alldeles utmärkt där hon sitter, prioritera ordning och reda framför röda och gröna koalitioner.

Snart är det val här i Sverige. Vore det inte bäst med en samlingsregering. Tryggast, liksom. Alla ska med. Ja, alla utom Sverigedemokraterna och – ännu viktigare! – Vänsterpartiet.

Stabilitet. Världen är ju så orolig. Putin och Trump. Flyktingarna. Nyfascismens maktanspråk. Lösningen är undantagstillstånd, att ersätta politik med kompromissande förvaltning. På obestämd tid.

Kriser har en tendens att avlösa varandra.  

Jag köper inte det.

Mitten är frånvaro av idéer.

Mitten saknar förändringsvilja.

Mitten är dit som politik färdas när den ska dö.

Det skrev jag för någon vecka sedan i en annan ledare. Nu kommer Macron imorgon sannolikt att få ett mycket starkt mandat i franska nationalförsamlingen. Mittenförespråkarnas egen messias. Han är utpräglad marknadsliberalism med en dos vänsterism som knappt ens antroposofer skulle kunna uppmäta. Han är socialismens kolloidala silver.

Samtidigt har Labour i Storbritannien bevisat, bortom varje tvivel, att det finns ett behov hos människor av att politiken reser sig som en progressiv motkraft. Corbyn lanserade ett manifest som blåste liv i den socialdemokrati som Tony Blair förpassat till en ängslig mittfåra. Skarpa åtgärder för jämlikhet. Statlig kontroll över samhällsviktig infrastruktur. Utbildning ska vara tillgänglig även om du inte kommer från en akademisk, högavlönad familj. Rika måste bidra mer till välfärden.

Det är ett tydligt budskap. Det är en vision. Och väljarna svarade, särskilt de yngre, som har drömmar om något större än en smaklös hash från rester som egentligen inte passar tillsammans.

Macron eller Corbyn?

Ja, vart ska den europeiska socialdemokratin fästa blicken för att formulera sin framtid.

Tidigare i veckan twittrade en svensk socialdemokrat att snart skulle Corbyn haverera, och det vore förstås lite trist, men samtidigt kommer äntligen vänsterpartister att sluta tjata om saker de inte har med att göra. 

Den arrogansen är… illavarslande. 

Jag har hört det för många gånger från partianslutna, att radikala förslag betraktas som uttryck för extremism och sabotage. Och ibland verkar det som om alla till vänster om, säg, Stefan Löfven är kamouflerade vänsterpartister. 

Corbyn skulle tveklöst placeras in i den kategorin. Det är sorgligt.

När socialdemokrater inte längre känner igen socialdemokrati.

När den tredje vägen har fört dem till en återvändsgränd av kollektiv glömska och självutplånande mittenlängtan.

Corbyns enorma framgång – valresultatet kan bara beskrivas på det sättet – sänder en signal om att det finns ett alternativ till konstruktioner som Macron. 

Corbyn är politik.

Macron är inte politik, utan raka motsatsen, ett fenomen som bara kan uppstå när politik upphör, när de etablerade partierna förvanskat sitt existensberättigande.

Macron är kanske stiligt representativ när han poserar med Justin Trudeau.

Corbyn är förändring.

Nej, förändring är inte stabilitet, om du definierar stabilitet som upprätthållande av sakernas fundamentala ordning. 

Så kalla honom populist.

För folket.

För många – aldrig för få.

Själv tycker jag att det låter som socialdemokratins kärna.